Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Blagosiljaj, dušo moja, Gospoda! Gospode, Bože moj, velik si veoma, obukao si se u velièanstvo i krasotu.
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
Obukao si svjetlost kao haljinu, razapeo nebo kao šator;
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
Vodom si pokrio dvorove svoje, oblake naèinio si da su ti kola, ideš na krilima vjetrnijem.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Èiniš vjetrove da su ti anðeli, plamen ognjeni da su ti sluge.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Utvrdio si zemlju na temeljima njezinim, da se ne pomjesti va vijek vijeka.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Bezdanom kao haljinom odjenuo si je; na gorama stoje vode.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
Od prijetnje tvoje bježe, od gromovnoga glasa tvojega teku.
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
Izlaze na gore i slaze u doline, na mjesto koje si im utvrdio.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Postavio si meðu, preko koje ne prelaze, i ne vraæaju se da pokriju zemlju.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Izveo si izvore po dolinama, izmeðu gora teku vode.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
Napajaju sve zvijeri poljske; divlji magarci gase žeðu svoju.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Na njima ptice nebeske žive; kroz grane razliježe se glas njihov.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
Napajaš gore s visina svojih, plodima djela tvojih siti se zemlja.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Daješ te raste trava stoci, i zelen na korist èovjeku, da bi izvodio hljeb iz zemlje.
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
I vino veseli srce èovjeku, i lice se svijetli od ulja, i hljeb srce èovjeku krijepi.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
Site se drveta Božija, kedri Livanski, koje si posadio.
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
Na njima ptice viju gnijezda; stanak je rodin na jelama.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
Gore visoke divokozama, kamen je utoèište zeèevima.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
Stvorio si mjesec da pokazuje vremena, sunce poznaje zapad svoj.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Stereš tamu, i biva noæ, po kojoj izlazi sve zvijerje šumsko;
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
Lavovi rièu za plijenom, i traže od Boga hrane sebi.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Sunce grane, i oni se sakrivaju i liježu u lože svoje.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Izlazi èovjek na posao svoj, i na rad svoj do veèera.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
Kako je mnogo djela tvojih, Gospode! Sve si premudro stvorio; puna je zemlja blaga tvojega.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Gle, more veliko i široko, tu gmižu bez broja, životinja mala i velika;
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
Tu laðe plove, krokodil, kojega si stvorio da se igra po njemu.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
Sve tebe èeka, da im daješ piæu na vrijeme.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Daješ im, primaju; otvoriš ruku svoju, site se dobra.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Odvratiš lice svoje, žaloste se; uzmeš im duh, ginu, i u prah svoj povraæaju se.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Pošlješ duh svoj, postaju, i ponavljaš lice zemlji.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
Slava Gospodu uvijek; nek se veseli Gospod za djela svoja!
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
On pogleda na zemlju, i ona se trese; dotakne se gora, i dime se.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Pjevaæu Gospodu za života svojega; hvaliæu Boga svojega dok sam god.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Neka mu bude mila besjeda moja! veseliæu se o Gospodu.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Neka nestane grješnika sa zemlje, i bezbožnika neka ne bude više! Blagosiljaj, dušo moja, Gospoda! Aliluja!
