Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Whakapaingia a Ihowa, e toku wairua. E Ihowa, e toku Atua, he nui rawa koe; he honore, he kororia ou kakahu.
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
E roropi nei i te marama ki a koe ano he kakahu, e hora nei i nga rangi ano he kakahu tauarai.
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
E whakanoho nei i nga kurupae o ona ruma ki nga wai: e mea nei i nga kapua hei hariata mona: e haere nei i runga i nga pakau o te hau.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
E mea nei i nga hau hei karere mana, i te mura ahi hei kaimahi mana.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Nana nei i whakatu te whenua ki runga ki ona turanga, kei nekenekehia ake ake.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Nau ano i hipoki ki te rire hei kakahu: tu ana nga wai i runga i nga maunga.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
Rere ana ratou i tau riri: tahuti tonu atu i te reo o tau whatitiri;
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
Puke ake ana ra nga maunga, heke iho ana ma nga whawharua ki te wahi i whakaritea e koe mo ratou.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Kua whakatakotoria e koe he rohe kei koni mai ratou, kei hoki mai hei taupoki mo te whenua.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Nana i tono nga puna ki roto ki nga awaawa, e rere nei i waenga o nga puke.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
Hei wai mo nga kirehe katoa o te parae: na noa te matewai o nga kaihe mohoao.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Kei reira nga nohoanga o nga manu o te rangi, e korihi nei i roto i nga manga.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
He mea whakamakuku nana nga puke i ona ruma: ka makona te whenua i nga hua o au mahi.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Ko ia hei whakatupu i te tarutaru ma te kararehe, i te otaota hei mea ma te tangata; kia whakaputaina ake ai he taro i te whenua;
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
He waina hei whakahari i te ngakau o te tangata, he hinu e piata ai tona mata, me te taro hei whakakaha i te ngakau o te tangata.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
Ki tonu i te wai nga rakau a Ihowa, nga hita o Repanona i whakatokia e ia.
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
Hanga ake e nga manu he ohanga ki reira: te taaka, ko nga kauri tona whare.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
Hei piringa nga puke tiketike mo nga koati mohoao: nga kohatu mo nga rapeti.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
I hanga e ia te marama hei tohu taima: e matau ana te ra ki tona torengitanga.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Ko koe hei whakapouri, a kua po: na ngoki mai ana nga kirehe katoa o te ngahere.
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
Ko nga kuao raiona ngengere ana ratou, he mea kai, he rapu kai ma ratou i te Atua.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Ko te putanga mai o te ra ka poto atu ratou, takoto ana i o ratou kuhunga.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Ko te tangata ka haere ki ana hanga, ki tana mahi, a ahiahi noa.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
Ano te tini o au mahi, e Ihowa! he mohio rawa tau mahi i aua mea katoa; ki tonu te whenua i au taonga.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Kei ko ra ko te moana, tona nui tuauriuri: kei reira nga mea ngokingoki e kore e taea te tatau, nga kirehe hoki, ana nonohi, ana nunui.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
Kei reira nga kaipuke e teretere ana: kei reira taua rewiatana i hanga e koe hei takaro ki reira.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
E tatari katoa ana enei ki a koe, kia hoatu e koe te kai ma ratou i te wa e tika ai.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Ko tau e hoatu ai ma ratou, kohikohia ana e ratou: te wherahanga o tou ringa, makona tonu ratou i te pai.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Ko te hunanga o tou mata, pororaru ana ratou: ka kapohia e koe to ratou manawa, ka marere ratou, a ka hoki ano ki to ratou puehu.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Ko tau tononga mai i tou wairua, kua hanga ratou; a whakahoutia ana e koe te mata o te whenua.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
Kia whai kororia a Ihowa ake ake, kia hari a Ihowa ki ana mahi:
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
Tana tirohanga iho ki te whenua, ru ana: kua pa ki nga puke, na pongere ana.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Ka waiata ahau ki a Ihowa i ahau e ora ana: ka himene ki toku Atua i ahau ano i te ao nei.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Kia reka toku whakaaronga ki a ia, ka hari ahau ki a Ihowa.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Kia moti nga tangata hara i runga i te whenua, ko te hunga kino kia poto katoa atu. Whakapaingia a Ihowa, e toku wairua. Whakamoemititia a Ihowa.
