Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Andriaño t’Iehovà, ry troko; ry Iehovà Andrianañahareko, jabahinake irehe, asiñe naho volonahetse ro misaroñ’ azo,
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
ihemiholonkon-kazavañe hoe sarimbo; velare’o hoe tèmetse o likerañeo.
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
Ampandrè’e an-drano ao o faham-batsa’eo, anoe’e sarete’e o rahoñeo, draidraite’e añ’ ela’ o tiokeo.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Anoe’e ira’e o tiokeo, mpitoro’e o afo mibelañeo.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Naore’e amo faha’eo ty tane toy, soa tsy hasiotse nainai’e donia.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Siniki’o hoe saroñe i lalekey; nijohañe ambone’ o vohitseo ty rano;
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
Nibioñe iereo te trinevo’o, nibororoñe mb’eo ami’ty fivolan’ ampi’o;
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
Nionjoñe o vohitseo, nilempotse o vavataneo, mb’amo toetse tinendre’o ho a iareoo
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Jinado’o efetse tsy hililara’e; tsy mone hibalike hañàmpo ty tane toy.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Añirahe’e rano migoangoañe o goledoñeo; mikararak’ añivo’ o vohitseo;
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
ampinome’ iereo rano o bibin-kivoke iabio; afa-karan-drano o borìke lìio.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Mimoneñe añ’olo’ iereo eo o voron-dikerañeo; mivolañe an-tsinga-katae ey.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
Tondraha’e hirik’amo efe’e amboneo o vohitseo; mahaeneñe ty tane toy o vokam-pitoloña’eo.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Ampitiria’e ahetse o añombeo, vaho añañe, vale’ ty fitoloña’ ondatio, hampahavokare’e haneñe ty tane,
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
naho divay hampifale ty arofo’ ondaty, naho solike hañamendo ty lahara’e, vaho mahakama hahavaño ty arofo’e.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
Enen-drano o hatae’ Iehovào, o mendorave’ i Lebanone nambolè’eo,
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
ama’e ao ro anoa’ o voroñeo traño; naho ty fañaoke, anakao ty akiba’e.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
Ho a o ose lì-o o vohitse aboo; fiampiram-panaloke o tevañeo.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
Nanoe’e fifotoañañe i volañey; apota’ i àndroy ty toem-pitsofora’e.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Tinendre’o i ieñey, mivotrake te haleñe ty fitingatingàña’ ze hene biby añ’ala ao.
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
Mitreñe, mitsatsa hena o liona tora’eo, mipay ty hane’e aman’ Añahare.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Ie manjirike i àndroy, mipoliotse iereo vaho mandre an-dakato’e ao.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Miavotse mb’am-pitoloña’e mb’eo ondatio, ampara’ te haleñe.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
O ry Iehovà, akore ty hamaro’ o fitoloña’oo! kila nanoe’o an-kihitse; manitsike ty tane toy o vara’oo.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Indroke i riakey, jabajaba mihenehene, ifamorohotam-biby tsy hay iaheñe— ty kede naho ty bey.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
Ama’e ty ionjonan-dakam-bey, naho i fañaneñe nitsenè’o hihisa aoy.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
Songa mandiñ’ Azo hamahana’o haneñ’ an-tsa’e.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Anjotsoa’o, le atonto’ iareo, sokafe’o ty fità’o, vaho hene ànjan-draha soa.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Aeta’o ty lahara’o, le lonjetse iereo; sintone’o ty kofò’e, le mihomake mimpoly an-debok’ ao.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Irahe’o t’i Arofo’o, mioreñe iereo, vaho vaoe’o ty tarehe’ ty tane toy.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
Tsy mb’ia ho modo ty enge’ Iehovà; ho rebehe’ Iehovà o fitoloña’eo,
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
Mampititititike ty tane toy te vazohoe’e, mahatoeñe o vohitseo te edrè’e.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Ho saboeko t’Iehovà kanao mbe velon-draho; ho rengèko an-tsabo t’i Andrianañahare katao mbe mahakofòke.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Toe mamy t‘ie itsakoreakoo, ifaleako t’Iehovà.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Ho mongoreñe an-tane atoy o mpanan-tahiñeo le tsy ho eo o lo-tserekeo. Andriaño t’Iehovà, ry troko. Treño t’Ià.
