Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Teici To Kungu, mana dvēsele! Kungs, mans Dievs, Tu esi ļoti liels, ar augstību un godību aptērpies.
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
Tu ģērbies gaišumā kā apģērbā; tu izklāj debesis kā telti.
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
Tu ūdeņus augstībā sev lieci par grīdu, tu dari padebešus par saviem ratiem, tu staigā uz vēja spārniem.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Tu dari vējus par Saviem eņģeļiem un uguns liesmas par Saviem sulaiņiem.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Zemi Tu esi dibinājis uz viņas pamatiem, ka tā nešaubās ne mūžam.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Ar jūras dziļumiem Tu to apsedzis kā ar apģērbu, ūdeņi stāvēja pār kalniem.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
No Taviem draudiem tie bēga, no Tava pērkona tie steidzās projām;
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
Kalni cēlās un lejas nogrima tai vietā, ko Tu tām biji licis.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Tu esi licis robežas, tās tie (ūdeņi) nepārkāps un zemi vairs neapklās.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Tu izvadi avotus pa ielejām, ka tie tek starp kalniem.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
Tie dzirdina visus lauka zvērus, tur atdzeras meža ēzeļi.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Pie tiem mīt debesputni, zaros tie dzied.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
Tu slapini kalnus no augšienes; ar augļiem, ko Tu radi, zeme top piepildīta.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Tu liec zālei augt priekš lopiem un sējai cilvēkam par labu, lai nāk maize no zemes
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
Un vīns, kas iepriecina cilvēka sirdi, ka viņa vaigs top skaistāks nekā no eļļas, un ka maize spēcina cilvēka sirdi.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
Tā Kunga koki top papilnam slacināti, ciedra koki uz Lībanus, ko Viņš ir dēstījis.
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
Tur putni dara ligzdas un stārķi dzīvo uz priedēm.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
Augstie kalni ir priekš mežu kazām, klintis kalna āpšiem par patvērumu.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
Tu esi darījis mēnesi laikmetiem, saule zin savu noiešanu.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Tu dari tumsu, ka nakts metās; tad kustās visi meža zvēri.
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
Jaunie lauvas rūc pēc laupījuma, meklēdami savu barību no Dieva.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Un kad saule lec, tad tie atkal aizbēg un apguļas savās alās.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Tad cilvēks iziet pie sava darba, pie sava lauka darba līdz vakaram.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
Cik lieli ir Tavi darbi, ak Kungs! Tos visus Tu esi darījis ar gudrību, - zeme ir Tava padoma pilna.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Redzi, jūra, liela un plata uz abējām pusēm! Tur mudžēt mudž neskaitāmā pulkā visādi zvēri, lieli, mazi.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
Tur iet lielas laivas un Levijatans, ko Tu esi radījis, tur dzīvoties.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
Tie visi uz Tevi gaida, ka Tu tiem barību dodi savā laikā.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Kad Tu tiem dod, tad tie salasa; kad Tu Savu roku atveri, tad tie ar labumu top pieēdināti.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Tu apslēpi Savu vaigu, tad tie iztrūkstas; Tu atņem viņiem dvašu, tad tie mirst un paliek atkal par pīšļiem.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Tu sūti Savu Garu, tad tie top radīti, un Tu atjauno zemes ģīmi.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
Tā Kunga godība paliek mūžīgi; Tas Kungs priecājās par Saviem darbiem.
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
Viņš uzlūko zemi, tad tā dreb; Viņš aizskar kalnus, tad tie kūp.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Es dziedāšu Tam Kungam, kamēr es dzīvoju; es slavēšu savu Dievu ar dziesmām, kamēr šeit esmu.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Manas domas Viņam lai patīk; es priecāšos iekš Tā Kunga.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Grēcinieki no zemes lai izzūd un bezdievīgo lai vairs nav. Teici To Kungu, mana dvēsele, Alleluja.
