Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Psalmus David. Benedic anima mea Domino: Domine Deus meus magnificatus es vehementer. Confessionem, et decorem induisti:
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
amictus lumine sicut vestimento: Extendens caelum sicut pellem:
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
qui tegis aquis superiora eius. Qui ponis nubem ascensum tuum: qui ambulas super pennas ventorum.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Qui facis angelos tuos, spiritus: et ministros tuos ignem urentem.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Qui fundasti terram super stabilitatem suam: non inclinabitur in saeculum saeculi.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Abyssus, sicut vestimentum, amictus eius: super montes stabunt aquae.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
Ab increpatione tua fugient: a voce tonitrui tui formidabunt.
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
Ascendunt montes: et descendunt campi in locum, quem fundasti eis.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Terminum posuisti, quem non transgredientur: neque convertentur operire terram.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Qui emittis fontes in convallibus: inter medium montium pertransibunt aquae.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
Potabunt omnes bestiae agri: expectabunt onagri in siti sua.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Super ea volucres caeli habitabunt: de medio petrarum dabunt voces.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
Rigans montes de superioribus suis: de fructu operum tuorum satiabitur terra:
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Producens foenum iumentis, et herbam servituti hominum: Ut educas panem de terra:
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
et vinum laetificet cor hominis: Ut exhilaret faciem in oleo: et panis cor hominis confirmet.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
Saturabuntur ligna campi, et cedri Libani, quas plantavit:
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
illic passeres nidificabunt. Herodii domus dux est eorum:
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
montes excelsi cervis: petra refugium herinaciis.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
Fecit lunam in tempora: sol cognovit occasum suum.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Posuisti tenebras, et facta est nox: in ipsa pertransibunt omnes bestiae silvae.
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
Catuli leonum rugientes, ut rapiant, et quaerant a Deo escam sibi.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Ortus est sol, et congregati sunt: et in cubilibus suis collocabuntur.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Exibit homo ad opus suum: et ad operationem suam usque ad vesperum.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
Quam magnificata sunt opera tua Domine! omnia in sapientia fecisti: impleta est terra possessione tua.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Hoc mare magnum, et spatiosum manibus: illic reptilia, quorum non est numerus. Animalia pusilla cum magnis:
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
illic naves pertransibunt. Draco iste, quem formasti ad illudendum ei:
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
omnia a te expectant ut des illis escam in tempore.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Dante te illis, colligent: aperiente te manum tuam, omnia implebuntur bonitate.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Avertente autem te faciem, turbabuntur: auferes spiritum eorum, et deficient, et in pulverem suum revertentur.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Emittes spiritum tuum, et creabuntur: et renovabis faciem terrae.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
Sit gloria Domini in saeculum: laetabitur Dominus in operibus suis:
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
Qui respicit terram, et facit eam tremere: qui tangit montes, et fumigant.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Cantabo Domino in vita mea: psallam Deo meo quamdiu sum.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Iucundum sit ei eloquium meum: ego vero delectabor in Domino.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Deficiant peccatores a terra, et iniqui ita ut non sint: benedic anima mea Domino.
