Psaltaren 104

1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.

Anima mia, benedici l’Eterno! O Eterno, mio Dio, tu sei sommamente grande; sei vestito di splendore e di maestà.

2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.

Egli s’ammanta di luce come d’una veste; distende i cieli come un padiglione;

3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;

egli costruisce le sue alte stanze nelle acque; fa delle nuvole il suo carro, s’avanza sulle ali del vento;

4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;

fa dei venti i suoi messaggeri, delle fiamme di fuoco i suoi ministri.

5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.

Egli ha fondato la terra sulle sue basi; non sarà smossa mai in perpetuo.

6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.

Tu l’avevi coperta dell’abisso come d’una veste, le acque s’erano fermate sui monti.

7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.

Alla tua minaccia esse si ritirarono, alla voce del tuo tuono fuggirono spaventate.

8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.

Le montagne sorsero, le valli s’abbassarono nel luogo che tu avevi stabilito per loro.

9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.

Tu hai posto alle acque un limite che non trapasseranno; esse non torneranno a coprire la terra.

10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;

Egli manda fonti nelle valli, ed esse scorrono fra le montagne;

11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.

abbeverano tutte le bestie della campagna, gli asini selvatici vi si dissetano.

12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.

Presso a quelle si riparano gli uccelli del cielo; di mezzo alle fronde fanno udir la loro voce.

13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.

Egli adacqua i monti dall’alto delle sue stanze, la terra è saziata col frutto delle tue opere.

14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;

Egli fa germogliar l’erba per il bestiame e le piante per il servizio dell’uomo, facendo uscir dalla terra il nutrimento,

15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;

e il vino che rallegra il cuor dell’uomo, e l’olio che gli fa risplender la faccia, e il pane che sostenta il cuore dei mortali.

16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.

Gli alberi dell’Eterno sono saziati, i cedri del Libano, ch’egli ha piantati.

17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.

Gli uccelli vi fanno i loro nidi; la cicogna fa dei cipressi la sua dimora;

18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.

le alte montagne son per i camosci, le rocce sono il rifugio de’ conigli.

19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.

Egli ha fatto la luna per le stagioni; il sole conosce il suo tramonto.

20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;

Tu mandi le tenebre e vien la notte, nella quale tutte le bestie delle foreste si mettono in moto.

21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;

I leoncelli ruggono dietro la preda e chiedono il loro pasto a Dio.

22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.

Si leva il sole, esse si ritirano e vanno a giacere nei loro covi.

23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.

L’uomo esce all’opera sua e al suo lavoro fino alla sera.

24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.

Quanto son numerose le tue opere, o Eterno! Tu le hai fatte tutte con sapienza; la terra è piena delle tue ricchezze.

25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.

Ecco il mare, grande ed ampio, dove si muovon creature senza numero, animali piccoli e grandi.

26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.

Là vogano le navi e quel leviatan che hai creato per scherzare in esso.

27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.

Tutti quanti sperano in te che tu dia loro il lor cibo a suo tempo.

28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.

Tu lo dài loro ed essi lo raccolgono; tu apri la mano ed essi son saziati di beni.

29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.

Tu nascondi la tua faccia, essi sono smarriti; tu ritiri il loro fiato, ed essi muoiono e tornano nella loro polvere.

30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.

Tu mandi il tuo spirito, essi sono creati, e tu rinnovi la faccia della terra.

31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.

Duri in perpetuo la gloria dell’Eterno, si rallegri l’Eterno nelle opere sue!

32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.

Egli riguarda la terra, ed essa trema; egli tocca i monti, ed essi fumano.

33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.

Io canterò all’Eterno finché io viva; salmeggerò al mio Dio finché io esista.

34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.

Possa la mia meditazione essergli gradita! Io mi rallegrerò nell’Eterno.

35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.

Spariscano i peccatori dalla terra, e gli empi non siano più! Anima mia, benedici l’Eterno. Alleluia.