Psaltaren 104

1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.

Ég lofa Drottin! Drottinn, þú Guð minn, þú ert undursamlegur! Þú ert íklæddur hátign og dýrð og umlukinn ljósi!

2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.

Þú þandir út himininn eins og dúk og dreifðir um hann stjörnunum.

3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;

Þú mótaðir þurrlendið og rýmdir fyrir hafinu. Þú gerðir ský að vagni þínum og ferð um á vængjum vindarins.

4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;

Englarnir eru erindrekar þínir og eldslogar þjóna þér.

5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.

Undirstöður heimsins eru traustar, þær eru þitt verk, og þess vegna haggast hann ekki.

6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.

Þú lést vatnsflóð ganga yfir jörðina og hylja fjöllin.

7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.

Og þegar þú bauðst, safnaðist vatnið saman í höfunum,

8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.

fjöllin risu og dalirnir urðu til.

9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.

Þú settir sjónum sín ákveðnu mörk svo að hann skyldi aldrei aftur flæða yfir þurrlendið.

10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;

Þú settir lindir í dalina og lækir renna um fjöllin.

11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.

Þeir eru dýrunum til drykkjar og þar svalar villiasninn þorsta sínum.

12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.

Þar gera fuglar sér hreiður og söngur þeirra ómar frá trjánum.

13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.

Hann sendir regn yfir fjöllin svo að jörðin ber sinn ávöxt.

14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;

Safaríkt grasið vex að boði hans og er búfénu til fæðu. En maðurinn yrkir jörðina, ræktar ávexti, grænmeti og korn,

15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;

einnig vín sér til gleði, olíu sem gerir andlitið gljáandi og brauð sem gefur kraft.

16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.

Drottinn gróðursetti sedrustrén í Líbanon, há og tignarleg,

17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.

og þar byggja fuglarnir sér hreiður, en storkurinn velur kýprustréð til bústaðar.

18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.

Steingeiturnar kjósa hin háu fjöll, en stökkhérarnir finna sér stað í klettum.

19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.

Tunglið settir þú til að afmarka mánuði, en sólina til að skína um daga.

20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;

Myrkur og nótt eru frá þér komin, þá fara skógardýrin á kreik.

21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;

Þá öskra ljónin eftir bráð og heimta æti sitt af Guði.

22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.

Þegar sólin rís draga þau sig í hlé og leggjast í fylgsni sín,

23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.

en mennirnir ganga út til starfa og vinna allt til kvölds.

24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.

Drottinn, hvílík fjölbreytni í öllu því sem þú hefur skapað! Allt á það upphaf sitt í vísdómi þínum! Jörðin er full af því sem þú hefur gert!

25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.

Framundan mér teygir sig blikandi haf, iðandi af alls konar lífi!

26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.

Og sjá! Þarna eru skipin! Og þarna hvalirnir! – þeir leika á alls oddi!

27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.

Allar skepnur vona á þig, að þú gefir þeim fæðu þeirra á réttum tíma.

28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.

Þú mætir þörfum þeirra og þau mettast ríkulega af gæðum þínum.

29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.

En snúir þú við þeim bakinu er úti um þau. Þegar þú ákveður, deyja þau og verða að mold,

30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.

en þú sendir líka út anda þinn og vekur nýtt líf á jörðinni.

31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.

Lof sé Guði að eilífu! Drottinn gleðst yfir verkum sínum!

32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.

Þegar hann lítur á jörðina, skelfur hún og eldfjöllin gjósa við snertingu fingra hans.

33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.

Ég vil lofsyngja Drottni svo lengi sem ég lifi, vegsama Guð á meðan ég er til!

34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.

Ó, að ljóð þetta mætti gleðja hann, því að Drottinn er gleði mín og fögnuður.

35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.

Ó, að misgjörðarmenn hyrfu af jörðinni og að óguðlegir yrðu ekki framar til. En Drottin vil ég vegsama að eilífu! Hallelúja!