Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Bless the LORD, O my soul! O LORD, my God! thou art very great! Thou art clothed with glory and majesty!
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
He covereth himself with light as with a garment; He spreadeth out the heavens like a curtain;
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
He layeth the beams of his chambers in the waters; He maketh the clouds his chariot; He rideth upon the wings of the wind.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
He maketh the winds his messengers, The flaming lightnings his ministers.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
He established the earth on its foundations; It shall not be removed for ever.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Thou didst cover it with the deep as with a garment; The waters stood above the mountains!
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
At thy rebuke they fled; At the voice of thy thunder they hasted away.
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
The mountains rose, the valleys sank, In the place which thou didst appoint for them.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Thou hast established a bound which the waters may not pass, That they may not return, and cover the earth.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
He sendeth forth the springs in brooks; They run among the mountains;
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
They give drink to all the beasts of the forest; In them the wild asses quench their thirst.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
About them the birds of heaven have their habitation; They sing among the branches.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
He watereth the hills from his chambers; The earth is satisfied with the fruit of thy works!
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
He causeth grass to spring up for cattle, And herbage for the service of man, To bring forth food out of the earth,
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
And wine that gladdeneth the heart of man, Making his face to shine more than oil, And bread that strengtheneth man's heart.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
The trees of the LORD are full of sap, The cedars of Lebanon, which he hath planted;
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
There the birds build their nests; In the cypresses the stork hath her abode.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
The high hills are a refuge for the wild goats, And the rocks for the conies.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
He appointed the moon to mark seasons; The sun knoweth when to go down.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Thou makest darkness, and it is night, When all the beasts of the forest go forth!
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
The young lions roar for prey, And seek their food from God.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
When the sun ariseth, they withdraw themselves, And lie down in their dens.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Man goeth forth to his work, And to his labor, until the evening.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
O LORD! how manifold are thy works! In wisdom hast thou made them all! The earth is full of thy riches!
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Lo! this great and wide sea! In it are moving creatures without number, Animals small and great.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
There go the ships; There is the leviathan, which thou hast made to play therein.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
All these wait on thee To give them their food in due season.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Thou givest it to them, they gather it; Thou openest thine hand, they are satisfied with good.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Thou hidest thy face, they are confounded; Thou takest away their breath, they die, And return to the dust.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Thou sendest forth thy spirit, they are created, And thou renewest the face of the earth.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
The glory of the LORD shall endure for ever; The LORD shall rejoice in his works;
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
He looketh on the earth, and it trembleth; He toucheth the hills, and they smoke.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
I will sing to the LORD as long as I live, I will sing praise to my God while I have my being.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
May my meditation be acceptable to him! I will rejoice in the LORD.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
May sinners perish from the earth, And the wicked be no more! Bless the LORD, O my soul! Praise ye the LORD!
