Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
kasakkung: panuekhoeh Oe, ka hringnae BAWIPA teh pholen haw. Oe BAWIPA ka Cathut nang teh na lentoe tangngak. Taluenae hoi barinae hoi kamthoup e lah na o.
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
Khohna patetlah angnae na khohna teh, kalvannaw hah hni patetlah na yap.
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
Na onae im van adunaw hah tui dawk na pâhung teh, tâmai patet hah leng lah na coung sak teh kahlî rathei hoi na tho.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Na patounenaw hah kahlî patetlah thoseh, thaw katawknaw hah hmaito patetlah thoseh na coung sak.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Talai adu hah nâtuek hai a kampuen hoeh nahanlah ka caksak e lah na o
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Talai hah hni hoi khu e patetlah tui hoi na khu teh, tui hah monsom vah a kangdue.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
Na yue toteh, a yawng awh. Khoparit lawk a thai awh toteh karangpoung lah a yawng awh.
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
Mon lah a luen awh teh, ravonaw dawk hoi a kum awh teh ao nahane hmuen koe koung a pha awh.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Tuinaw bout a tho teh, talai a muem hoeh nahanlah, a tapuet thai hoeh hane khori hah a khuen pouh.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Ravo dawk lawng hanelah tui hah a tha teh, mon hoi a lawng cathuk awh.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
Saring pueng ni nei hanelah a poe teh, kahrawng e lanaw ni hai tui kahran a dap sak awh.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Ateng vah kalvan e tavanaw tabu a tuk awh teh, thingkungnaw dawk a cai awh.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
A im van hoi monnaw tui a awi teh, na tawk e ni talai heh ka boum lah a kawk.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Talai ni rawca a tâco sak nahanlah saringnaw hanlah pho a paw sak teh taminaw hanlah thingthairompo a paw sak.
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
Misur ni tami lungthin a nawm sak, satui ni mei a kâpi sak, rawca ni tha ao sak.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
BAWIPA e thingkung lebanon mon vah a ung e sidar thingnaw hai a boum awh.
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
Hawvah, tavanaw ni a tabu a tuk awh teh, hmaica thing teh kahrawng cawmpainaw e im lah ao.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
Lungha teh Athanaw o nahanelah ao teh, savehnaw teh talung koe a kâhro awh.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
Ama ni thapa hah hnintha touk nahanlah a sak teh, kanî ni khup nahan tue a panue.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Hmonae na sak teh hothateh karum doeh. ratu thung e saring pueng a tâconae tue lah ao.
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
Sendektanca ni kei hane a tawng teh, Cathut koehoi e rawca a tawng.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Kanî a tâco toteh a onae a kâkhu dawk lengkaleng a tabo awh.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Tami teh thaw tawk hanelah a tâco teh, tangmin lah totouh a tawk.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
Oe BAWIPA, na sak e hno teh apap poung. Lungangnae hoi na sak e seng doeh. Talai teh na tawntanae hoi akawi.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Hete ka kaw ni teh kalen e talîpui dawkvah, touklek thai hoeh e saring kathoung kalen a kâhlai awh.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
Haw e hmuen koe long a cei teh, hawvah ka paitun hanelah na sak e tangapui Leviathan hai ao.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
A tue a pha toteh, rawca na poe thai nahanlah abuemlahoi nang na ring awh.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Na poe e pueng a la awh teh, na kut na dâw teh hno kahawi hoi a kâkawk awh.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Na minhmai na hro pouh toteh, a lungpuen awh. A kâha na lat pouh pawiteh a due awh teh vaiphu lah a coung awh.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Na Muitha na tha toteh hotnaw teh sak e lah ao. Talai meilam hai bout na katha sak.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
BAWIPA bawilennae teh yungyoe kangning seh. BAWIPA teh a sak e dawk konawm naseh.
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
Talai a khet nah a pâyaw, mon a tek nah hmaikhu a tâco.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Ka hringyung thung BAWIPA koe la ka sak vaiteh, ka hringyung thung Cathut pholen hoi la ka sak han.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Ka khopouknae hah ahni hanelah radip naseh. BAWIPA dawk ka konawm han.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Tamikayon teh talai hoi raphoe lah awm naseh. Tamikathout awm hanh lawiseh. Oe kahringnae BAWIPA teh pholen haw. Hallelujah.
