Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
Aw ka hinglu, BOEIPA te uem lah. Ka BOEIPA Pathen namah tah na sang tangkik tih mueithennah neh rhuepomnah te na bai.
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
Khosae neh himbai bangla muelh aka thing uh himbaiyan bangla vaan ah dup aka phaih,
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
A imhman te tui soah aka ci, khomai te leng la aka saii, khohli phae neh aka cet,
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
khohli te a puencawn la aka saii tih hmai tak aka tueih loh,
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
diklai khaw amah hmuen ah a suen tih kumhal ah tuen yoeyah pawh.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
Anih te tuidung neh pueinak bangla na khuk tih tui rhoek loh tlang rhoek soah pai uh.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
Namah kah tluungnah dongah rhaelrham uh tih na khohum ol dongah tamto uh.
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
Tlang tom a lan uh tih amih ham na suen kolbawn hmuen la suntla uh.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Khorhi na suem te a poe uh thai pawt dongah diklai khuk ham ha mael uh thai pawh.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Tuisih rhoek te soklong la a loei tlang rhoek laklo ah long uh.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
Kohong kah mulhing boeih te tui a tul uh tih kohong marhang rhoek khaw a tuihalh dip uh.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
A taengah vaan kah vaa loh kho a sak uh tih thingsam laklo ah a ol huphup loei.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
Tlang boeih te a imhman lamkah aka suep, BOEIPAnamah kah kutci loh diklai te a hah sak.
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Rhamsa ham sulrham poe tih, hlang kah thohtatnah hamla baelhing neh, diklai lamkah buh na thoeng sak.
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
Te dongah misurtui loh hlanghing thinko ko a hoe sak, situi loh maelhmai a hlampan sak tih buh loh hlanghing thinko a duel.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
BOEIPA loh a ling thingkung, Lebanon kah lamphai te a kum sakuh.
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
Teah te vaa loh bu a tuk tih, bungrho loh hmaical dongah a im a khueh.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
Tlang sang boeih te sathai ham om tih, pango boeih khaw saphih ham hlipyingnah la om.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
Khoning ham hla a saii tih khomik loh a khotlak khaw a ming.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Khohmuep na khueh tih khoyin ha pawk vaengah duup kah mulhing boeih loh a khuiah yuel uh.
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
Maeh te sathueng rhoek loh a kawk thil uh tih a caak te Pathen taengah a tlap uh.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
Khomik a thoeng neh vawl khoem uh tih a khuisaek la kol uh.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Hlang he a bisai ham neh a thohtatnah la kholaeh hil cet.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
BOEIPA nang kah kutngo he yet tangkik. Te rhoek boeih te cueihnah nen ni na saii. Na hnopai rhoemah diklai ah baetawt coeng.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
Tuitunli aka len tih a dang, aka dangka ah, rhulcai mulhing a yit a len tae lek pawt la om bal.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
Teah te sangpho rhoek loh pongpa uh tih a khuiah aka luem ham Leviathan te na saii.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
A tuetang vaengah amih caak paek ham khaw amih loh namah taengla boeih lamso uh.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
Amih taengah na paek te a rhuh uh. Na kut na hlam tih hnothen kum uh.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
Na maelhmai na thuh vaengah let uh. A hil na khoem pah vaengah pal uh tih laipi la bal uh.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Na mueihla na tueih daengah anmih te suen uh tih diklai maelhmai khaw na tlaih pueng.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
BOEIPA kah thangpomnah tah kumhal duela om tih, a bibi dongah BOEIPA a kohoe saeh.
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
Diklai a paelki vaengah thuen tih, tlang rhoek te a taek vaengah khuu.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
Ka hingnah neh BOEIPA te ka hlai vetih ka om rhuet vaengah ka Pathen te ka tingtoeng ni.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Ka olding he anih ham a lungtui saeh. Kai tah BOEIPA dongah ka kohoe coeng.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Hlangtholh rhoek te diklai lamloh mitmoeng uh saeh lamtah halang rhoek khaw koep om boel saeh. Aw ka hinglu, BOEIPA tah a yoethen pai saeh tila BOEIPA te thangthen lah.
