< Psaltaren 102 >
1 En Bön dens eländas, när han bedröfvad är, och sin klagan för Herranom utgjuter. Herre, hör mina bön, och låt mitt ropande till dig komma.
Bēdu cilvēka lūgšana, kad tas ir noskumis un savas žēlabas izgāž Tā Kunga priekšā. Ak Kungs, klausi manu lūgšanu, un mana saukšana lai nāk pie Tevis.
2 Fördölj icke ditt ansigte för mig; i nödene böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarliga.
Neapslēp Savu vaigu priekš manis, atgriez Savu ausi pie manis bēdu laikā; tai dienā, kad es saucu, paklausi mani drīz.
3 Ty mine dagar äro bortgångne såsom en rök, och mine ben äro förbrände såsom en brand.
Jo manas dienas ir iznīkušas kā dūmi, un mani kauli ir izdeguši kā pagale.
4 Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd.
Mana sirds ir sasista un izkaltusi kā zāle, tā ka es aizmirstu pat savu maizi ēst.
5 Mine ben låda vid mitt kött, af gråtande och suckande.
Mani kauli līp pie manas miesas no kaukšanas un nopūšanās.
6 Jag är lika som en pelikan i öknene; jag är lika som en stenuggla uti de förstörda städer.
Es esmu tā kā dumpis tuksnesī, es esmu kā apogs (pūce) izpostītās vietās.
7 Jag vakar, och är såsom en ensam fogel på taket.
Es esmu nomodā un tāpat kā vientulis putns uz jumta.
8 Dagliga försmäda mig mine fiender, och de som mig bespotta, svärja vid mig.
Mani ienaidnieki mani nievā cauru dienu; kas pret mani trako, tie mani dara par lāsta vārdu.
9 Ty jag äter asko såsom bröd, och blandar min dryck med gråt;
Jo es ēdu pelnus kā maizi un sajaucu savu dzērienu ar asarām,
10 För ditt hots och vredes skull; att du hafver upphöjt mig, och i grund nederslagit mig.
Tavas bardzības un dusmības pēc, jo Tu mani esi pacēlis un atkal nogāzis.
11 Mine dagar äro framgångne såsom en skugge, och jag borttorkas såsom gräs.
Manas dienas ir kā ēna pavakarē, un es kalstu kā zāle.
12 Men du, Herre, blifver evinnerliga, och din åminnelse ifrå slägte till slägte.
Bet Tu, Kungs, paliec mūžīgi un Tava piemiņa līdz radu radiem.
13 Statt upp, och förbarma dig öfver Zion; ty det är tid, att du äst nådelig, och stunden är kommen.
Kaut Tu celtos un apžēlotos par Ciānu, jo jau ir laiks par viņu apžēloties, jo tas nospriestais laiks ir atnācis.
14 Ty dine tjenare ville gerna, att det skulle bygdt varda, och sågo gerna, att dess sten och kalk tillredd vorde;
Jo Tavi kalpi mīļo viņas akmeņus un žēlojās, ka tā guļ pīšļos.
15 Att Hedningarna måtte frukta ditt Namn, Herre, och alle Konungar på jordene dina äro;
Tad pagāni bīsies Tā Kunga Vārdu, un visi ķēniņi virs zemes Tavu godību,
16 Att Herren bygger Zion, och låter se sig i sin äro.
Kad Tas Kungs Ciānu uztaisīs un parādīsies Savā godībā.
17 Han vänder sig till de öfvergifnas bön, och försmår icke deras bön.
Viņš griežas pie bēdu ļaužu lūgšanas un nenicina pielūgšanu.
18 Det varde beskrifvet för de efterkommande; och det folk, som skall skapadt varda, skall lofva Herran.
Lai tas top uzrakstīts pēcnākamiem, un tie ļaudis, kas vēl taps radīti, slavēs To Kungu.
19 Ty han skådar af sine helga högd, och Herren ser af himmelen på jordena;
Jo Viņš skatās no Sava svēta augstuma, Tas Kungs lūko no debesīm uz zemi,
20 Att han skall höra dens fångnas suckande, och förlossa dödsens barn;
Ka Viņš dzird cietumnieku nopūšanos un atsvabina nāves bērnus;
21 På det de skola i Zion predika Herrans Namn, och hans lof i Jerusalem;
Ka Tā Kunga vārds top sludināts Ciānā un Viņa slava Jeruzālemē,
22 När folken sammankomma, och Konungariken, till att tjena Herranom.
Kad tautas sapulcējās kopā un valstis, Tam Kungam kalpot.
23 Han tvingar på vägenom mina kraft; han förkortar mina dagar.
Bet Viņš ir pazemojis ceļā manu spēku un paīsinājis manas dienas.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halfva dagar; dina år vara evinnerliga.
Es saku: mans Dievs, neņem mani nost pusmūžā. Tavi gadi paliek līdz radu radiem.
25 Du hafver tillförene grundat jordena, och himlarna äro dina händers verk.
Senlaikus Tu esi nodibinājis zemi, un debesis ir Tavu roku darbs.
26 De måste förgås, men du blifver; de skola alle föråldras såsom ett kläde; de skola förvandlade varda såsom en klädnad, när du förvandlar dem.
Tās zudīs, bet Tu pastāvēsi; tās sadils visas, kā drēbes; Tu tās pārvērtīsi kā drānas, un tās pārvērtīsies;
27 Men du blifver såsom du äst, och dine år taga ingen ända.
Bet Tu palieci tas pats, un Tavi gadi nebeigsies.
28 Dina tjenares barn varda blifvande, och deras säd skall trifvas för dig.
Tavu kalpu bērni paliks, un viņu dzimums būs pastāvīgs Tavā priekšā.