Psaltaren 102

1 En Bön dens eländas, när han bedröfvad är, och sin klagan för Herranom utgjuter. Herre, hör mina bön, och låt mitt ropande till dig komma.

Prière d’un malheureux qui se sent défaillir et répand sa plainte devant l’Eternel. Eternel, écoute de grâce ma prière; que ma supplication vienne jusqu’à toi.

2 Fördölj icke ditt ansigte för mig; i nödene böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarliga.

Ne me dérobe pas ta face au jour de ma détresse, incline vers moi ton oreille; lorsque je t’invoque, exauce-moi sans retard.

3 Ty mine dagar äro bortgångne såsom en rök, och mine ben äro förbrände såsom en brand.

Car mes jours se consument dans la fumée, et mes os sont brûlants comme un brasier.

4 Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd.

Mon cœur est flétri, desséché comme l’herbe, car j’ai oublié de manger mon pain.

5 Mine ben låda vid mitt kött, af gråtande och suckande.

A force de pousser des gémissements, mes os sont collés à ma chair.

6 Jag är lika som en pelikan i öknene; jag är lika som en stenuggla uti de förstörda städer.

Je ressemble au pélican du désert, je suis devenu pareil au hibou des ruines.

7 Jag vakar, och är såsom en ensam fogel på taket.

Je souffre d’insomnie, et suis comme un passereau solitaire sur le toit.

8 Dagliga försmäda mig mine fiender, och de som mig bespotta, svärja vid mig.

Tous les jours mes ennemis m’insultent; ceux qui sont en rage contre moi font de mon nom une malédiction.

9 Ty jag äter asko såsom bröd, och blandar min dryck med gråt;

Car j’ai mangé des cendres comme du pain; à mon breuvage j’ai mêlé mes larmes,

10 För ditt hots och vredes skull; att du hafver upphöjt mig, och i grund nederslagit mig.

à cause de ta colère et de ton irritation, puisque tu m’as soulevé et lancé au loin.

11 Mine dagar äro framgångne såsom en skugge, och jag borttorkas såsom gräs.

Mes jours sont comme une ombre qui s’allonge, et moi, comme l’herbe, je me dessèche.

12 Men du, Herre, blifver evinnerliga, och din åminnelse ifrå slägte till slägte.

Mais toi, Eternel, tu trônes à jamais, et ton nom dure de génération en génération.

13 Statt upp, och förbarma dig öfver Zion; ty det är tid, att du äst nådelig, och stunden är kommen.

Tu te lèveras, tu prendras Sion en pitié, car il est temps de lui faire grâce: l’heure est venue!

14 Ty dine tjenare ville gerna, att det skulle bygdt varda, och sågo gerna, att dess sten och kalk tillredd vorde;

Car tes serviteurs affectionnent ses pierres, et ils chérissent jusqu’à sa poussière.

15 Att Hedningarna måtte frukta ditt Namn, Herre, och alle Konungar på jordene dina äro;

Alors les peuples révéreront le nom de l’Eternel, tous les rois de la terre ta gloire.

16 Att Herren bygger Zion, och låter se sig i sin äro.

Car l’Eternel rebâtit Sion, il s’y manifeste dans sa majesté.

17 Han vänder sig till de öfvergifnas bön, och försmår icke deras bön.

Il se tourne vers la prière du pauvre dénudé, il ne dédaigne pas ses invocations.

18 Det varde beskrifvet för de efterkommande; och det folk, som skall skapadt varda, skall lofva Herran.

Que cela soit consigné par écrit pour les générations futures, afin que le peuple à naître loue l’Eternel!

19 Ty han skådar af sine helga högd, och Herren ser af himmelen på jordena;

Parce qu’il abaisse ses regards de sa hauteur sainte, parce que l’Eternel, du haut du ciel, a les yeux ouverts sur la terre,

20 Att han skall höra dens fångnas suckande, och förlossa dödsens barn;

pour entendre les soupirs des captifs, pour briser les liens de ceux qui sont voués à la mort.

21 På det de skola i Zion predika Herrans Namn, och hans lof i Jerusalem;

De la sorte on publiera, dans Sion, le nom de l’Eternel, et ses louanges dans Jérusalem,

22 När folken sammankomma, och Konungariken, till att tjena Herranom.

lorsque les nations à l’envi s’y rassembleront, et les empires pour adorer l’Eternel.

23 Han tvingar på vägenom mina kraft; han förkortar mina dagar.

Il a épuisé, dans la marche, ma vigueur, il a abrégé mes jours.

24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halfva dagar; dina år vara evinnerliga.

"Mon Dieu, disais-je, ne m’enlève pas au milieu de mes jours, toi, dont les années embrassent toutes les générations.

25 Du hafver tillförene grundat jordena, och himlarna äro dina händers verk.

Jadis tu as fondé la terre, et les cieux sont l’œuvre de tes mains.

26 De måste förgås, men du blifver; de skola alle föråldras såsom ett kläde; de skola förvandlade varda såsom en klädnad, när du förvandlar dem.

Ils périront, eux, mais toi, tu subsisteras; ils s’useront tous comme un vêtement. Tu les changeras comme un habit, et ils passeront,

27 Men du blifver såsom du äst, och dine år taga ingen ända.

mais toi, tu restes toujours le même, et tes années ne prendront pas fin.

28 Dina tjenares barn varda blifvande, och deras säd skall trifvas för dig.

Les fils de tes serviteurs demeureront, et leur postérité sera affermie devant toi."