Psaltaren 102
1 En Bön dens eländas, när han bedröfvad är, och sin klagan för Herranom utgjuter. Herre, hör mina bön, och låt mitt ropande till dig komma.
“A prayer of the afflicted, when he is overwhelmed, and poureth out before the Lord his complaint.” O Lord, hear my prayer, and let my cry come unto thee.
2 Fördölj icke ditt ansigte för mig; i nödene böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarliga.
Hide not thy face from me on the day when I am distressed; incline unto me thy ear; on the day when I call, answer me speedily.
3 Ty mine dagar äro bortgångne såsom en rök, och mine ben äro förbrände såsom en brand.
For my days vanish in smoke, and my bones are burning like a hearth.
4 Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd.
Struck [by heat] like the herb and dried up is my heart; for I forget to eat my bread.
5 Mine ben låda vid mitt kött, af gråtande och suckande.
Because of the voice of my groaning my bones cleave to my flesh.
6 Jag är lika som en pelikan i öknene; jag är lika som en stenuggla uti de förstörda städer.
I am like the pelican of the wilderness: I am become like the owl amid ruins.
7 Jag vakar, och är såsom en ensam fogel på taket.
I watch, and I am become like a [night-]bird sitting alone upon the housetop.
8 Dagliga försmäda mig mine fiender, och de som mig bespotta, svärja vid mig.
All the day my enemies reproach me: they that mock me swear by me.
9 Ty jag äter asko såsom bröd, och blandar min dryck med gråt;
For ashes do I eat like bread, and my drink I mingle with weeping;
10 För ditt hots och vredes skull; att du hafver upphöjt mig, och i grund nederslagit mig.
Because of thy indignation and thy wrath; for thou hadst lifted me up, and hast cast me down.
11 Mine dagar äro framgångne såsom en skugge, och jag borttorkas såsom gräs.
My days are like a shadow that declineth; and like the herb I wither.
12 Men du, Herre, blifver evinnerliga, och din åminnelse ifrå slägte till slägte.
But thou, O Lord, wilt sit enthroned for ever; and thy memorial is unto all generations.
13 Statt upp, och förbarma dig öfver Zion; ty det är tid, att du äst nådelig, och stunden är kommen.
Thou wilt indeed arise; thou wilt have mercy upon Zion; for it is time to favor her, for the appointed time is coming.
14 Ty dine tjenare ville gerna, att det skulle bygdt varda, och sågo gerna, att dess sten och kalk tillredd vorde;
For thy servants hold dear her stones, and her very dust they cherish.
15 Att Hedningarna måtte frukta ditt Namn, Herre, och alle Konungar på jordene dina äro;
Then shall nations fear the name of the Lord, and all the kings of the earth thy glory:
16 Att Herren bygger Zion, och låter se sig i sin äro.
When the Lord shalt have built up Zion, he appeareth in his glory;
17 Han vänder sig till de öfvergifnas bön, och försmår icke deras bön.
[When] he hath regarded the prayer of the forsaken, and doth not despise their prayer.
18 Det varde beskrifvet för de efterkommande; och det folk, som skall skapadt varda, skall lofva Herran.
This shall be written down for the latest generation; and the people which shall be created shall praise the Lord.
19 Ty han skådar af sine helga högd, och Herren ser af himmelen på jordena;
For he hath looked down from the height of his sanctuary; the Lord hath cast from heaven his view to the earth:
20 Att han skall höra dens fångnas suckande, och förlossa dödsens barn;
To hear the sighing of the prisoner; to loosen those that are doomed to death:
21 På det de skola i Zion predika Herrans Namn, och hans lof i Jerusalem;
That men may proclaim in Zion the name of the Lord, and his praise in Jerusalem;
22 När folken sammankomma, och Konungariken, till att tjena Herranom.
When people are gathered together, and kingdoms, to serve the Lord.—
23 Han tvingar på vägenom mina kraft; han förkortar mina dagar.
He hath weakened on the way my strength; he hath shortened my days.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halfva dagar; dina år vara evinnerliga.
I will say, O my God! take me not away in the midst of my days: throughout all generations are thy years.
25 Du hafver tillförene grundat jordena, och himlarna äro dina händers verk.
In olden times didst thou lay the foundations of the earth; and the heavens are the work of thy hands.
26 De måste förgås, men du blifver; de skola alle föråldras såsom ett kläde; de skola förvandlade varda såsom en klädnad, när du förvandlar dem.
These will indeed perish, but thou wilt ever exist: yea, all of them will wear out like a garment; as a vesture wilt thou change them, and they will be changed;
27 Men du blifver såsom du äst, och dine år taga ingen ända.
But thou art ever the same, and thy years will have no end.
28 Dina tjenares barn varda blifvande, och deras säd skall trifvas för dig.
The children of thy servants will dwell [securely], and their seed will be firmly established before thee.
