Psaltaren 102

1 En Bön dens eländas, när han bedröfvad är, och sin klagan för Herranom utgjuter. Herre, hör mina bön, och låt mitt ropande till dig komma.

En elendigs Bøn, naar han forsmægter og udøser sin Klage for Herrens Ansigt.

2 Fördölj icke ditt ansigte för mig; i nödene böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarliga.

Herre! hør min Bøn og lad mit Raab komme til dig.

3 Ty mine dagar äro bortgångne såsom en rök, och mine ben äro förbrände såsom en brand.

Skjul ikke dit Ansigt for mig paa den Dag, jeg er i Angest; bøj dit Øre til mig; paa den Dag jeg paakalder, skynd dig og bønhør mig!

4 Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd.

Thi mine Dage ere gaaede op i Røg, og mine Ben ere brændte som et Brandsted.

5 Mine ben låda vid mitt kött, af gråtande och suckande.

Mit Hjerte er rammet og tørret som en Urt; thi jeg har glemt at æde mit Brød.

6 Jag är lika som en pelikan i öknene; jag är lika som en stenuggla uti de förstörda städer.

Formedelst mine Klageraab hænge mine Ben ved mit Kød.

7 Jag vakar, och är såsom en ensam fogel på taket.

Jeg er bleven lig en Rørdrum i Ørken; jeg er bleven som en Ugle i det øde.

8 Dagliga försmäda mig mine fiender, och de som mig bespotta, svärja vid mig.

Jeg vaager og er bleven som en enlig Spurv paa Taget.

9 Ty jag äter asko såsom bröd, och blandar min dryck med gråt;

Mine Fjender have haanet mig den ganske Dag, de, som rase imod mig, sværge ved mig.

10 För ditt hots och vredes skull; att du hafver upphöjt mig, och i grund nederslagit mig.

Thi jeg har tæret Aske som Brød og blandet min Drik med Graad

11 Mine dagar äro framgångne såsom en skugge, och jag borttorkas såsom gräs.

for din Vredens og din Fortørnelses Skyld; thi du løftede mig op og kastede mig bort.

12 Men du, Herre, blifver evinnerliga, och din åminnelse ifrå slägte till slägte.

Mine Dage are som en Skygge, der hælder, og jeg tørres som en Urt.

13 Statt upp, och förbarma dig öfver Zion; ty det är tid, att du äst nådelig, och stunden är kommen.

Men du, Herre! bliver evindelig, og din Ihukommelse fra Slægt til Slægt.

14 Ty dine tjenare ville gerna, att det skulle bygdt varda, och sågo gerna, att dess sten och kalk tillredd vorde;

Du vil gøre dig rede, du vil forbarme dig over Zion; thi det er paa Tide, at du er den naadig; thi den bestemte Tid er kommen.

15 Att Hedningarna måtte frukta ditt Namn, Herre, och alle Konungar på jordene dina äro;

Thi dine Tjenere hænge med Behag ved dens Stene, og de have Medynk med dens Støv.

16 Att Herren bygger Zion, och låter se sig i sin äro.

Og Hedningerne skulle frygte Herrens Navn, og alle Kongerne paa Jorden din Ære;

17 Han vänder sig till de öfvergifnas bön, och försmår icke deras bön.

thi Herren har bygget Zion og har ladet sig se i sin Herlighed.

18 Det varde beskrifvet för de efterkommande; och det folk, som skall skapadt varda, skall lofva Herran.

Han har vendt sit Ansigt til den enliges Bøn og ikke foragtet deres Bøn.

19 Ty han skådar af sine helga högd, och Herren ser af himmelen på jordena;

Dette skal skrives for den kommende Slægt; og det Folk, som skabes, skal love Herren.

20 Att han skall höra dens fångnas suckande, och förlossa dödsens barn;

Thi han saa ned fra sin Helligdoms Højsæde; Herren saa fra Himmelen til Jorden

21 På det de skola i Zion predika Herrans Namn, och hans lof i Jerusalem;

for at høre den bundnes Jamren, for at løse Dødsens Børn,

22 När folken sammankomma, och Konungariken, till att tjena Herranom.

for at de kunde forkynde Herrens Navn i Zion og hans Pris i Jerusalem,

23 Han tvingar på vägenom mina kraft; han förkortar mina dagar.

naar Folkene samles til Hobe og Rigerne til at tjene Herren.

24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halfva dagar; dina år vara evinnerliga.

Han har ydmyget min Kraft paa Vejen, han har forkortet mine Dage.

25 Du hafver tillförene grundat jordena, och himlarna äro dina händers verk.

Jeg siger: Min Gud! tag mig ikke bort midt i mine Dage, dine Aar vare fra Slægt til Slægt.

26 De måste förgås, men du blifver; de skola alle föråldras såsom ett kläde; de skola förvandlade varda såsom en klädnad, när du förvandlar dem.

Du grundfæstede fordum Jorden, og Himlene er dine Hænders Gerning.

27 Men du blifver såsom du äst, och dine år taga ingen ända.

De skulle forgaa; men du bestaar; og de skulle alle blive gamle som et Klædebon; du skal omskifte dem som en Klædning, og de omskiftes.

28 Dina tjenares barn varda blifvande, och deras säd skall trifvas för dig.

Men du er den samme, og dine Aar faa ingen Ende. Dine Tjeneres Børn skulle fæste Bo, og deres Sæd skal stadfæstes for dit Ansigt.