Psaltaren 10
1 Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?
Why standest thou afar off, O LORD? [why] hidest thou [thyself] in times of trouble?
2 Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.
The wicked in [his] pride doth persecute the poor: let them be taken in the devices that they have imagined.
3 Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.
For the wicked boasteth of his heart's desire, and blesseth the covetous, [whom] the LORD abhorreth.
4 Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.
The wicked, through the pride of his countenance, will not seek [after God]: God [is] not in all his thoughts.
5 Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.
His ways are always grievous; thy judgments [are] far above out of his sight: [as for] all his enemies, he puffeth at them.
6 Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.
He hath said in his heart, I shall not be moved: for [I shall] never [be] in adversity.
7 Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.
His mouth is full of cursing and deceit and fraud: under his tongue [is] mischief and vanity.
8 Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.
He sitteth in the lurking places of the villages: in the secret places doth he murder the innocent: his eyes are privily set against the poor.
9 Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.
He lieth in wait secretly as a lion in his den: he lieth in wait to catch the poor: he doth catch the poor, when he draweth him into his net.
10 Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.
He croucheth, [and] humbleth himself, that the poor may fall by his strong ones.
11 Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.
He hath said in his heart, God hath forgotten: he hideth his face; he will never see [it].
12 Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.
Arise, O LORD; O God, lift up thy hand: forget not the humble.
13 Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?
Why doth the wicked contemn God? he hath said in his heart, Thou wilt not require [it].
14 Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.
Thou hast seen [it]; for thou beholdest mischief and spite, to requite [it] with thy hand: the poor committeth himself to thee; thou art the helper of the fatherless.
15 Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.
Break thou the arm of the wicked and the evil [man]: seek out his wickedness [till] thou shalt find none.
16 Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.
The LORD [is] King for ever and ever: the heathen have perished out of his land.
17 De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;
LORD, thou hast heard the desire of the humble: thou wilt prepare their heart, thou wilt cause thy ear to hear:
18 Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.
To judge the fatherless and the oppressed, that the man of the earth may no more oppress.
