Psaltaren 10
1 Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?
Why standest thou afar off, O YHWH? why hidest thou thyself in times of trouble?
2 Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.
The wicked in his pride doth persecute the poor: let them be taken in the devices that they have imagined.
3 Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.
For the wicked boasteth of his heart's desire, and blesseth the covetous, whom YHWH abhorreth.
4 Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.
The wicked, through the pride of his countenance, will not seek after Elohim: Elohim is not in all his thoughts.
5 Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.
His ways are always grievous; thy judgments are far above out of his sight: as for all his enemies, he puffeth at them.
6 Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.
He hath said in his heart, I shall not be moved: for I shall never be in adversity.
7 Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.
His mouth is full of cursing and deceit and fraud: under his tongue is mischief and vanity.
8 Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.
He sitteth in the lurking places of the villages: in the secret places doth he murder the innocent: his eyes are privily set against the poor.
9 Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.
He lieth in wait secretly as a lion in his den: he lieth in wait to catch the poor: he doth catch the poor, when he draweth him into his net.
10 Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.
He croucheth, and humbleth himself, that the poor may fall by his strong ones.
11 Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.
He hath said in his heart, El hath forgotten: he hideth his face; he will never see it.
12 Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.
Arise, O YHWH; O El, lift up thine hand: forget not the humble.
13 Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?
Wherefore doth the wicked contemn Elohim? he hath said in his heart, Thou wilt not require it.
14 Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.
Thou hast seen it; for thou beholdest mischief and spite, to requite it with thy hand: the poor committeth himself unto thee; thou art the helper of the fatherless.
15 Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.
Break thou the arm of the wicked and the evil man: seek out his wickedness till thou find none.
16 Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.
YHWH is King for ever and ever: the heathen are perished out of his land.
17 De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;
YHWH, thou hast heard the desire of the humble: thou wilt prepare their heart, thou wilt cause thine ear to hear:
18 Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.
To judge the fatherless and the oppressed, that the man of the earth may no more oppress.
