Psaltaren 10

1 Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?

Hvorfor står du så fjernt, o Herre, hvi dølger du dig i Trængselstider?

2 Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.

Den gudløse jager i Hovmod den arme, fanger ham i de Rænker, han spinder;

3 Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.

thi den gudløse praler af sin Sjæls Attrå, den gridske forbander, ringeagter HERREN.

4 Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.

Den gudløse siger i Hovmod: "Han hjemsøger ej, der er ingen Gud"; det er alle hans Tanker.

5 Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.

Dog altid lykkes hans Vej, højt over ham går dine Domme; han blæser ad alle sine Fjender.

6 Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.

Han siger i Hjertet: "Jeg rokkes ej, kommer ikke i Nød fra Slægt til Slægt."

7 Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.

Hans Mund er fuld af Banden og Svig og Vold, Fordærv og Uret er under hans Tunge;

8 Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.

han lægger sig på Lur i Landsbyer, dræber i Løn den skyldfri, efter Staklen spejder hans Øjne;

9 Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.

han lurer i Skjul som Løve i Krat, på at fange den arme lurer han, han fanger den arme ind i sit Garn;

10 Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.

han dukker sig, sidder på Spring, og Staklerne falder i hans Kløer.

11 Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.

Han siger i Hjertet: "Gud glemmer, han skjuler sit Åsyn; han ser det aldrig."

12 Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.

Rejs dig, HERRE! Gud, løft din Hånd, de arme glemme du ikke!

13 Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?

Hvorfor skal en gudløs spotte Gud, sige i Hjertet, du hjemsøger ikke?

14 Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.

Du skuer dog Møje og Kvide, ser det og tager det i din Hånd; Staklen tyr hen til dig, du er den faderløses Hjælper.

15 Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.

Knus den ondes, den gudløses Arm, hjemsøg hans Gudløshed, så den ej findes!

16 Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.

HERREN er Konge evigt og altid, Hedningerne er ryddet bort af hans Land;

17 De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;

du har hørt de ydmyges Ønske, HERRE, du styrker deres Hjerte, vender Øret til

18 Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.

for at skaffe fortrykte og faderløse Ret. Ikke skal dødelige mer øve Vold.