Ordspråksboken 9
1 Visheten byggde sitt hus, och högg sju pelare;
Kuo langa ʻe he poto ʻa hono fale, pea kuo ne tā mai ʻa hono pou ʻe fitu.
2 Och slagtade sin boskap, skänkte sitt vin, och tillredde sitt bord;
Kuo ne tāmateʻi ʻene fanga manu; kuo ne huʻi ʻene uaine; kuo ne teuteu foki hono keinangaʻanga.
3 Och sände sina tjenarinnor ut, till att bjuda upp på stadsens palats:
Kuo ne fekau atu ʻene kau kaunanga; ʻoku kalanga ia mei he ngaahi potu māʻolunga ʻoe kolo,
4 Den fåkunnig är, han komme hit; och till de dårar sade hon:
“Ko hai ia ʻoku taʻepoto ke afe mai ia ki heni:” pea ʻoku lea ia, ʻo pehē, kiate ia ʻoku taʻeʻilo,
5 Kommer, äter af mitt bröd, och dricker af vinet, som jag skänker;
“Haʻu, ʻo kai ʻi heʻeku mā, ʻo inu ʻi he uaine kuo u huʻi ʻeau.
6 Öfvergifver det galna väsendet, så fån I lefva; och går på förståndsens väg.
Liaki ʻae kau vale, ka ke moʻui; pea ke ʻalu ʻi he hala ʻoe faʻa ʻilo.”
7 Hvilken som tuktar bespottaren, han får skam igen; och den som straffar en ogudaktigan, han varder försmädad.
Ko ia ʻoku valoki ki he tangata manuki ʻoku fakamā ai ia: pea ʻoku pani ʻuli ia ʻaia ʻoku ne valokiʻi ʻae tangata angakovi.
8 Straffa bespottaren intet, att han icke hatar dig; straffa den visa, han skall älska dig.
ʻOua naʻa valoki ki he tangata manuki, telia naʻa ne fehiʻa kiate koe: takitalaʻi ʻae tangata poto, pea ʻe ʻofa ai ia kiate koe.
9 Gif dem visa, så skall han ännu visare varda; lär den rättfärdiga, så växer han till i lärdom.
ʻAko ki he tangata poto, pea ʻe ʻāsili ai ʻene poto: akonakiʻi ʻae angatonu, pea ʻe tupulekina ai ʻa ʻene ʻilo.
10 Vishetenes begynnelse är Herrans fruktan, och förstånd lärer hvad heligt är;
Ko e manavahē kia Sihova ko e kamataʻanga ia ʻoe poto: pea ko e ʻilo ʻoe māʻoniʻoni ko e fakakaukau poto ia.
11 Ty igenom mig skola dine dagar månge varda, och dins lifs år dig flere varda.
He ko e meʻa ʻiate au ʻe fakalahi ho ngaahi ʻaho, pea ʻe fakalahi mo e taʻu ʻo hoʻo moʻui.
12 Äst du vis, så äst du dig vis; äst du en bespottare, så måste du umgälla det allena.
Kapau ko e poto koe, ʻoku ke poto pe maʻau: ka ke ka taukae, ko koe pe te ke ongoʻi ia.
13 Men en galen ostadig qvinna, full med sqvaller, och fåvitsk;
ʻOku faʻa longoaʻa ʻae fefine vale: ʻoku taʻepoto ia, ʻoku ʻikai te ne ʻilo ha meʻa.
14 Sitter i sins hus dörr, på en stol, högt uppe i stadenom;
He ʻoku nofo ia ʻi he matapā ʻo hono fale, ʻi he hekaʻanga ʻi he ngaahi potu māʻolunga ʻoe kolo,
15 Till att bjuda alla de der framom gå, och rättelliga vandra på sinom vägom:
Ke ui ki he kakai fononga, ʻakinautolu ʻoku ʻalu totonu atu ʻi honau hala:
16 Den der fåkunnig är, han komme hit. Och till de dårar säger hon:
“Ko hai ia ʻoku taʻepoto, ke afe mai ia ki heni:” pea ʻoku ne lea, ʻo pehē kiate ia, ʻoku taʻeʻilo,
17 Stulet vatten är sött, och fördoldt bröd är lustigt.
“ko e vai ʻoku kaihaʻasi ʻoku melie ia, pea ʻoku ifoifo lelei ʻae mā ʻoku kai fakafufū.”
