Ordspråksboken 8
1 Ropar icke visheten, och klokheten låter sig höra?
Vai gudrība nesauc, un atzīšana nepaceļ savu balsi?
2 Uppenbara på vägen, och på stråtene står hon;
Kalnu virsgalā tā stāv, ceļmalā uz ceļu jūtīm;
3 Vid stadsportarna, der man ingår, ropar hon;
Pie vārtiem pilsētas priekšā, kur pa vārtiem ieiet, viņa skaņi sauc:
4 O! I män, jag ropar till eder; och ropar till folket.
„Uz jums, vīri, es saucu, un mana balss iet pie cilvēku bērniem.
5 Akter, I oförnuftige, uppå vishet, och I dårar, lägger det på hjertat.
Ņemiet vērā, nejēgas, gudrību, un, ģeķi, paliekat prātīgi!
6 Hörer, ty jag vill tala det märkeligit är, och lära det rätt är.
Klausāties, jo es runāšu augstas lietas un atdarīšu savu muti ar skaidriem vārdiem.
7 Ty min mun skall tala sanningen, och mina läppar skola hata det ogudaktigt är.
Jo mana mute runās patiesību, un bezdievība manām lūpām ir negantība.
8 All mins muns tal är rätt; der är intet vrångt eller falskt inne;
Visi manas mutes vārdi stāv taisnībā, iekš tiem nav netiklības, nedz viltības.
9 De äro all klar dem som förstå dem, och rätt dem som vilja anamma dem.
Tie ir visnotaļ taisni tam, kas tos saprot un skaidri tiem, kas atzīšanu atraduši.
10 Tager vid min tuktan heldre än silfver, och akter lärdom högre än kosteligit guld.
Pieņemiet manu mācību labāki nekā sudrabu, un atzīšanu vairāk nekā tīru zeltu;
11 Ty vishet är bättre än perlor, och allt det man önska må, kan intet liknas henne.
Jo gudrība ir labāka pār pērlēm, un viss, ko tu kārotu, tai netiek līdz.
12 Jag, vishet, bor när klokhetene, och jag kan gifva god råd.
Es, tā gudrība, mītu pie samaņas un atrodu vērtīgu padomu.
13 Herrans fruktan hatar det arga, högfärd, högmod och ondan väg; och jag kan icke lida en vrångan mun.
Tā Kunga bijāšana ir: ienīdēt ļaunu, lepnību, augstprātību un ļaunu ceļu, un es ienīstu netiklu muti.
14 Mitt är både råd och dåd; jag hafver förstånd och magt;
Pie manis ir padoms un palīgs; es esmu atzīšana, man ir spēks.
15 Genom mig regera Konungarna, och rådherrarna stadga rätthet.
Caur mani valda ķēniņi, un dod taisnus likumus valdītāji;
16 Genom mig råda Förstarna, regenter och alle domare på jordene.
Caur mani valda varenie un lielkungi, visi zemes soģi.
17 Jag älskar dem som mig älska; och de som mig bittida söka, de finna mig.
Es mīlēju tos, kas mani mīl, un kas mani tikuši(centīgi) meklē, tie mani atrod.
18 Rikedom och ära är när mig, varaktigt gods och rättfärdighet.
Bagātība un gods ir pie manis, paliekama manta un taisnība.
19 Min frukt är bättre än guld och fint guld, och min tilldrägt bättre än utkoradt silfver.
Mani augļi ir labāki nekā zelts un tīrs zelts, un mans ienākums nekā šķīsts sudrabs.
20 Jag vandrar på rätta vägen, på domsens stigar;
Es vadu uz taisnības ceļa, taisnas tiesas pēdās,
21 Att jag skall väl besörja dem som mig älska, och uppfylla deras håfvor.
Ka tiem, kas mani mīl, dodu iemantot pilnību un pildu viņu mantu.
22 Herren hafver haft mig i sina vägars begynnelse; förr hans gerningar var jag.
Tas Kungs mani nolika par sava ceļa iesākumu, par savu radījumu pirmaju no mūžības.
23 Jag är insatt af evighet, af begynnelsen, förr jordena.
No mūžības es esmu iecelta, no iesākuma, no pasaules gala.
24 Då djupen ännu intet voro, då var jag allaredo beredd; då källorna icke ännu runno med vatten.
Kad dziļumi vēl nebija, tad es piedzimu, kad avoti vēl nebija, no ūdeņiem grūti.
25 Förr än bergen grundad voro, förr än högarna, var jag beredd.
Pirms kalnu pamati tapa nolikti, priekš pakalniem, tad es piedzimu.
26 Han hade icke ännu gjort jordena, och hvad derpå är, eller jordenes berg.
Viņš vēl nebija radījis zemi nedz klajumus, nedz sācis pasaules pīšļus;
27 Då han beredde himmelen, var jag der; då han fattade djupen med sitt mål;
Kad viņš debesis sataisīja, tad es tur biju; kad viņš izplatīja debess velvi pār dziļumiem,
28 Då han befäste skyarna ofvantill; då han befäste djupsens källor;
Kad viņš padebešus augšām nostiprināja, kad dziļumu avoti krākdami krāca,
29 Då han satte hafvena sitt mål, och vattnena, att de icke skulle gå öfver sina befallning; då han lade jordenes grund;
Kad viņš jūrai lika robežas, ka ūdeņi neplūstu pār viņas malām, kad viņš nostiprināja zemes pamatus:
30 Då var jag verkandes med honom, och hade mina lust dagliga, och spelade för honom alltid;
Tad es biju pie viņa tā izdarītāja un biju viņa prieks dienu dienas un līksmojos viņa priekšā vienmēr:
31 Och spelade på hans jords krets, och min lust var med menniskors barn.
Es līksmojos viņa pasaules virsū un mans prieks ir pie cilvēku bērniem.
32 Så hörer mig nu, min barn; salige äro de som min väg behålla.
Tad klausiet nu mani, mani bērni; jo svētīgs, kas manus ceļus sargā.
33 Hörer tuktan, och varer vise, och låter icke fara henne.
Klausiet pamācīšanai un topiet gudri, un neatmetat viņu.
34 Säll är den menniska, som mig hörer, så att han vakar vid mina dörr dagliga, att han vaktar vid min dörrträ.
Svētīgs tas cilvēks, kas mani klausa, kas kavējās pie manām durvīm dienu no dienas, sargāt manu durvju stenderus;
35 Den mig finner, han finner lifvet, och skall få behag af Herranom.
Jo kas mani atrod, tas atrod dzīvību un dabūs žēlastību no Tā Kunga.
36 Men den som syndar emot mig, han skadar sina själ; alle de mig hata, de älska döden.
Bet kas pret mani grēko, tas dara varu savai dvēselei; kas mani ienīst, tie visi līdz mīļo nāvi.“
