Ordspråksboken 7
1 Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
Min sønn, bevar mine ord og gjem mine bud hos dig!
2 Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
Bevar mine bud, så skal du leve, bevar min lære som din øiesten!
3 Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
Bind dem på dine fingrer, skriv dem på ditt hjertes tavle!
4 Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
Si til visdommen: Du er min søster, og kall forstanden din kjenning,
5 Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
forat den må bevare dig fra annen manns hustru, fra fremmede kvinner, som taler glatte ord.
6 Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
For jeg så engang ut av vinduet på mitt hus, gjennem mitt gitter,
7 Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
og da så jeg blandt de uerfarne, jeg blev var blandt de unge en uforstandig gutt,
8 Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
som gikk forbi på gaten ved hennes hjørne og gikk frem på veien til hennes hus,
9 I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
i skumringen, da dagen var til ende, i dyp natt og mørke.
10 Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
Da kom en kvinne ham i møte i en skjøges klær og med svikefullt hjerte.
11 Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
Vill er hun og kåt; hennes føtter er ikke i ro i hennes hus.
12 Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
Snart er hun på gater, snart på torver, og ved hvert hjørne lurer hun.
13 Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
Og hun tok fatt på ham og kysset ham, og med frekt åsyn sa hun til ham:
14 Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
Takkoffer skulde jeg bære frem, og idag har jeg innfridd mine løfter;
15 Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
derfor gikk jeg ut for å møte dig, for å søke dig op, og jeg fant dig.
16 Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
Jeg har bredt tepper over min seng, brokete tepper av egyptisk garn.
17 Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
Jeg har strødd mitt leie med myrra, aloë og kanel.
18 Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
Kom, la oss beruse oss i kjærlighet inntil morgenen, fryde oss i elskov!
19 Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
For min mann er ikke hjemme, han er reist langt bort;
20 Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
pengepungen tok han med sig, først ved fullmåne kommer han hjem.
21 Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
Hun fikk lokket ham ved sin sterke overtalelse, ved sine glatte leber forførte hun ham.
22 Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
Han følger henne straks, lik en okse som går til slakterbenken, som i fotjern, hvormed dåren tuktes,
23 Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
inntil pilen kløver hans lever - likesom fuglen haster til snaren og ikke vet at det gjelder dens liv.
24 Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
Så hør nu på mig, barn, og akt på min munns ord!
25 Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
La ikke ditt hjerte vende sig til hennes veier, forvill dig ikke inn på hennes stier!
26 Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
For mange som har fått ulivssår, har hun fellet, og mangfoldige er de hun har slått ihjel;
