Ordspråksboken 7
1 Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
Mans bērns, sargi manus vārdus un glabā pie sevis manu mācību.
2 Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
Sargi manu pamācīšanu, tad tu dzīvosi, un manu mācību kā savu acu raugu.
3 Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
Sien to ap saviem pirkstiem, ieraksti to savas sirds galdiņā.
4 Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
Saki uz gudrību: Tu esi mana māsa! un atzīšanu sauc par savu radinieci,
5 Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
Ka tu sevi pasargi no svešas sievas, no svešinieces ar mīkstiem vārdiem.
6 Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
Jo es skatījos pa sava nama logu, caur saviem skadriņiem,
7 Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
Un redzēju nejēgu vidū un ieraudzīju starp zēniem neprātīgu jaunekli.
8 Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
Tas gāja pa ielu ap nama stūri, staigāja pa viņas nama ceļu,
9 I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
Pavakarē, krēslā, nakts vidū un tumsā.
10 Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
Un redzi, viņu sastapa sieva, maukas apģērbā un viltu sirdī.
11 Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
Šī bija trakule un palaidne, viņas kājas nemetās mājā;
12 Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
Te viņa ārā, te uz ielām un glūn aiz visiem stūriem.
13 Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
Un tā viņu apkampa un skūpstīja kā bezkauņa un uz to sacīja:
14 Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
„Pateicības upuri man bija jānes; šodien es savu solījumu esmu pildījusi.
15 Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
Tādēļ esmu izgājusi tev pretī, tavu vaigu meklēt un tevi esmu atradusi.
16 Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
Ar apsegiem esmu klājusi savu gultu, ar strīpainiem Ēģiptes palagiem.
17 Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
Savu gultu esmu izkvēpinājusi ar mirrēm, alvejām un kanēli;
18 Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
Nāc, lai izbaudām kārības līdz rītam, lai izpriecājamies mīlestībā;
19 Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
Jo vīrs nav mājās, viņš aizgājis tālā ceļā,
20 Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
Viņš naudas maku ņēmis līdz, tik uz svētkiem vēl pārnāks mājās.“
21 Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
Viņa to pierunāja ar savu vārdu drūzmu, ar savu mīksto mēli tā viņu aizrāva.
22 Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
Uz reizi tas viņai gāja pakaļ, kā vērsis iet pie kaušanas un kā nelietis, saistīts uz sodu,
23 Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
Kamēr bulta viņa aknas pāršķeļ; tā putns skrien sprostā un nezin, ka tas pret viņa dzīvību.
24 Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
Nu tad, bērni, klausiet mani, un ņemiet vērā manas mutes vārdus.
25 Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
Lai tava sirds nenomaldās uz viņas ceļiem un nenoklīsti uz viņas gaitām;
26 Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
Jo daudz ir to nokauto, ko tā gāzusi zemē, un liels pulks, ko viņa nogalinājusi.
