Ordspråksboken 7
1 Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
Fis mwen an, kenbe pawòl mwen yo e kache kòmandman mwen yo anndan ou.
2 Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
Kenbe kòmandman mwen yo pou viv, ak enstriksyon mwen yo kon de grenn zye nan tèt ou.
3 Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
Mare yo sou dwèt ou; ekri yo sou tablo a kè ou.
4 Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
Di a sajès: “Se ou ki sè mwen,” e rele sajès pi bon zanmi ou,
5 Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
Pou li kab anpeche ou ale jwenn ak yon fanm adiltè; yon fanm etranje a ki fè flate ak pawòl li.
6 Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
Paske bo fenèt lakay mwen, mwen te gade nan fant fenèt mwen an.
7 Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
Konsa, mwen te wè pami moun sòt yo, e te rekonèt pami jenn yo, yon jennonm ki te manke bon sans;
8 Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
ki t ap pase nan lari a toupre kwen kay fanm nan. Konsa, li pran chemen pou rive lakay li,
9 I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
nan solèy kouche a, nan aswè, nan mitan lannwit ak nan fènwa.
10 Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
Epi gade, yon fanm vin pwoche li abiye kon pwostitiye ak riz nan kè l.
11 Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
Li parèt plen kouraj nan rebelyon li. Pye li pa rete lakay li.
12 Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
Koulye a nan lari yo, koulye a nan plas yo, lap kache tan nan tout kwen.
13 Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
Konsa, li sezi li, bo li; e ak figi byen ranje, li di li:
14 Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
“Mwen te prèt pou ale fè ofrann lapè yo. Se jodi a, mwen fin peye ve mwen yo.
15 Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
Konsa, mwen te vin rankontre ou, pou jwenn prezans ou; e konsa, mwen te twouve ou.
16 Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
Mwen byen ranje kabann mwen ak kouvèti; avèk bèl dra Égypte yo.
17 Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
Mwen te flite kabann nan ak pafen flè jasmen, lwil womaren ak kanèl.
18 Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
Vini, annou bwè ladann e fè lanmou jis rive nan maten. Annou fè kè nou kontan ak doudous nou yo.
19 Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
Paske mari m pa lakay la; li ale nan yon gran vwayaj.
20 Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
Li te pran yon sak lajan avè l. Jis rive nan plèn lin, l ap retounen lakay.”
21 Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
Ak anpil ankourajman, li atire li; avèk lèv a flatè, li sedwi li.
22 Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
Sibitman, li swiv li tankou yon bèf k ap monte labatwa, tankou moun sòt kab mache rive nan ne koulan an.
23 Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
Jiskaske yon flèch frennen li nan fwa l; tankou yon zwazo k ap fè vit pou rive nan pèlen. Se konsa, li pa konnen ke sa va koute lavi li.
24 Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
Alò, pou sa, fis yo, koute mwen e okipe pawòl a bouch mwen yo.
25 Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
Pa kite kè ou vire akote nan chemen li yo! Pa vin antre egare nan wout li yo!
26 Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
Paske, anpil se viktim ke li deja jete anba yo; e anpil se sila ki te mouri akoz li.
