Ordspråksboken 6
1 Min son, varder du lofvetsman för din nästa, så hafver du häktat dina hand intill en främmanda;
Mans bērns, ja tu priekš sava tuvākā galvojis un roku devis priekš cita,
2 Du äst invefvad med dins muns tal, och gripen uti dins muns ord.
Tad tu esi sasaistīts ar savas mutes valodu un savaldzināts ar savas mutes vārdiem.
3 Så gör dock, min son, alltså, och undsätt dig; ty du äst kommen dinom nästa i händer; löp, skynda dig, och drif din nästa.
Tad dari jel tā mans bērns, un izglābies, ja tu savam tuvākam rokā esi nācis; ej, meties zemē priekš viņa un spied savu tuvāko;
4 Låt icke din ögon sofva, eller din ögnahvarf sömnig vara.
Nedod savām acīm miega, nedod savām acīm dusas;
5 Uthjelp dig, såsom en rå utu handene, och såsom en fogel utu foglafängarens hand.
Izglābies kā stirna no viņa rokas un kā putns no mednieka rokas!
6 Gack bort till myrona, du later; se uppå hennes seder, och lär.
Ej pie skudras, sliņķi, skaties viņas ceļus un topi gudrs!
7 Ändock hon ingen Första eller höfvitsman, eller herra hafver,
Lai tai nav valdnieka, ne virsnieka, ne kunga,
8 Tillreder hon dock likväl sitt bröd om sommaren, och samkar sin mat i andene.
Tā tomēr savu maizi sagādā vasarā, savu barību sakrāj pļaujamā laikā.
9 Huru länge ligger du, later? När vill du uppstå af dinom sömn?
Cik ilgi tu gulēsi, sliņķi? Kad tu celsies no sava miega?
10 Ja, sof ännu litet, tag der ännu en sömn före; lägg ännu litet händerna tillhopa, att du må sofva;
Guli maķenīt, snaudi maķenīt, saliec maķenīt rokas miegā;
11 Så skall fattigdomen med hast komma öfver dig, såsom en vandrare, och armod såsom en väpnad man.
Tad tava nabadzība tev pienāks nākdama, un tavs trūkums, kā apbruņots vīrs.
12 En bedrägelig menniska, en skadelig man går med vrångom mun;
Nelieša cilvēks ir tāds negants vīrs, kas staigā ar netiklu muti,
13 Vinkar med ögonen, tecknar med foten, viser med fingren;
Met ar acīm, piegrūž ar kājām, zīmē ar pirkstiem.
14 Tänker alltid något ondt och argt i sitt hjerta, och kommer trätor åstad.
Netiklība ir viņa sirdī, viņš domā vienmēr uz ļaunu, saceļ ķildas.
15 Derföre skall honom hans ofärd hasteliga komma; och skall med snarhet sönderbråkad varda, så att der ingen hjelp vara skall.
Tādēļ viņam nelaime nāks piepeši, viņš ātri taps satriekts un dziedināšanas nebūs.
16 Si, sex stycke hatar Herren, och vid det sjunde hafver han en styggelse:
Šās sešas lietas Tas Kungs ienīst, un tā septītā viņam ir negantība:
17 Högfärdig ögon, falsk tungo, händer som utgjuta oskyldigt blod;
Lepnas acis, melu mēle un rokas, kas nenoziedzīgas asinis izlej,
18 Hjerta som med arga list umgår, fötter som snare äro till att göra skada;
Sirds, kas negantus nodomus perē; kājas, kas mudīgas uz ļaunu skriet;
19 Ett falskt vittne som icke skämmes att tala lögn, och den der träto emellan bröder åstadkommer.
Viltīgs liecinieks, kas droši melus runā, un kas ķildu ceļ starp brāļiem. -
20 Min son, bevara dins faders bud, och låt icke fara dine moders lag.
Mans bērns, glabā sava tēva pamācīšanu un nepamet savas mātes mācību.
21 Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageliga, och häng dem på din hals;
Sasien to allažiņ uz savas sirds un sien to ap savu kaklu.
22 När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bevara dig; när du uppvaknar, att de äro ditt tal.
Kad tu staigā, tad tā tevi pavadīs; kad tu apgulies, tad tā tevi apsargās, un kad tu uzmodies, tad tā ar tevi runās;
23 Ty budet är en lykta, och lagen är ett ljus; och tuktans straff är lifsens väg;
Jo pamācīšana ir spīdeklis, un mācība gaišums, un kad pārmāca un rāj, tas ir dzīvības ceļš;
24 På det du må bevarad blifva för en ond qvinno; för enes främmandes släta tungo.
Ka tās tev izsargā no negodīgas sievas, no svešas sievietes mīkstās mēles.
25 Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta, och förtag dig icke på hennes ögnahvarf.
Nekāro savā sirdī pēc viņas skaistuma, un lai viņa tevi nesagūsta ar savām acīm;
26 Ty en sköka tager enom sitt bröd ifrå; men en gift qvinna fångar ädla lifvet.
Jo caur mauku tiek līdz maizes drupekļiem, un vīra sieva tev notvers pat dārgo dzīvību.
27 Kan ock någor behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?
Vai arī uguni var klēpī ņemt, un drēbes nesadegtu?
28 Huru skulle någor gå på glöd, så att hans fötter icke brände varda?
Vai uz kvēlošām oglēm var iet un nesadedzinātu kājas?
29 Alltså går det honom, som till sins nästas hustru går; der blifver ingen ostraffad, den vid henne kommer.
Tāpat, kas ieiet pie otra sievas; nesodīts nepaliks, kas to aizskar.
30 Det är enom tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sina själ, då honom hungrar;
Zaglim nepiedod vis, ka zog izsalcis, vēderu pildīt.
31 Och om han gripen varder, gifver han det sjufaldt igen, och lägger dertill alla ägodelarna i sitt hus.
Bet pieķerts tas septiņkārt atlīdzinās, visu sava nama padomu tas atdos.
32 Men den som med ene qvinno hor bedrifver, han är en dåre, och förer sitt lif uti förderf.
Kas ar sievu laulību pārkāpj, tam prāta nav; to tik dara, kas sev dzīvību grib nogalināt.
33 Dertill skall plåga och skam komma uppå honom, och hans skam skall intet utskrapad varda.
Tam būs kāviens un kauns un negods bez gala;
34 Ty mansens harm hafver nit, och skonar intet på hämndenes tid;
Jo viņas vīra dusmas iekarsušās netaupīs atriebšanas laikā.
35 Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet vid, om du än mycket skänka ville.
Tas nebēdās ne par kādu līdzību(izpirkumu), un nebūs miera, cik dāvanu arī nedotu.
