Ordspråksboken 6
1 Min son, varder du lofvetsman för din nästa, så hafver du häktat dina hand intill en främmanda;
| בְּנִי אִם־עָרַבְתָּ לְרֵעֶךָ תָּקַעְתָּ לַזָּר כַּפֶּֽיךָ׃ |
2 Du äst invefvad med dins muns tal, och gripen uti dins muns ord.
| נוֹקַשְׁתָּ בְאִמְרֵי־פִיךָ נִלְכַּדְתָּ בְּאִמְרֵי־פִֽיךָ׃ |
3 Så gör dock, min son, alltså, och undsätt dig; ty du äst kommen dinom nästa i händer; löp, skynda dig, och drif din nästa.
| עֲשֵׂה זֹאת אֵפוֹא ׀ בְּנִי וְֽהִנָּצֵל כִּי בָאתָ בְכַף־רֵעֶךָ לֵךְ הִתְרַפֵּס וּרְהַב רֵעֶֽיךָ׃ |
4 Låt icke din ögon sofva, eller din ögnahvarf sömnig vara.
| אַל־תִּתֵּן שֵׁנָה לְעֵינֶיךָ וּתְנוּמָה לְעַפְעַפֶּֽיךָ׃ |
5 Uthjelp dig, såsom en rå utu handene, och såsom en fogel utu foglafängarens hand.
| הִנָּצֵל כִּצְבִי מִיָּד וּכְצִפּוֹר מִיַּד יָקֽוּשׁ׃ |
6 Gack bort till myrona, du later; se uppå hennes seder, och lär.
| לֵֽךְ־אֶל־נְמָלָה עָצֵל רְאֵה דְרָכֶיהָ וַחֲכָֽם׃ |
7 Ändock hon ingen Första eller höfvitsman, eller herra hafver,
| אֲשֶׁר אֵֽין־לָהּ קָצִין שֹׁטֵר וּמֹשֵֽׁל׃ |
8 Tillreder hon dock likväl sitt bröd om sommaren, och samkar sin mat i andene.
| תָּכִין בַּקַּיִץ לַחְמָהּ אָגְרָה בַקָּצִיר מַֽאֲכָלָֽהּ׃ |
9 Huru länge ligger du, later? När vill du uppstå af dinom sömn?
| עַד־מָתַי עָצֵל ׀ תִּשְׁכָּב מָתַי תָּקוּם מִשְּׁנָתֶֽךָ׃ |
10 Ja, sof ännu litet, tag der ännu en sömn före; lägg ännu litet händerna tillhopa, att du må sofva;
| מְעַט שֵׁנוֹת מְעַט תְּנוּמוֹת מְעַט ׀ חִבֻּק יָדַיִם לִשְׁכָּֽב׃ |
11 Så skall fattigdomen med hast komma öfver dig, såsom en vandrare, och armod såsom en väpnad man.
| וּבָֽא־כִמְהַלֵּךְ רֵאשֶׁךָ וּמַחְסֹרְךָ כְּאִישׁ מָגֵֽן׃ |
12 En bedrägelig menniska, en skadelig man går med vrångom mun;
| אָדָם בְּלִיַּעַל אִישׁ אָוֶן הוֹלֵךְ עִקְּשׁוּת פֶּֽה׃ |
13 Vinkar med ögonen, tecknar med foten, viser med fingren;
| קֹרֵץ בְּעֵינָו מֹלֵל בְּרַגְלָו מֹרֶה בְּאֶצְבְּעֹתָֽיו׃ |
14 Tänker alltid något ondt och argt i sitt hjerta, och kommer trätor åstad.
| תַּהְפֻּכוֹת ׀ בְּלִבּוֹ חֹרֵשׁ רָע בְּכׇל־עֵת (מדנים) [מִדְיָנִים] יְשַׁלֵּֽחַ׃ |
15 Derföre skall honom hans ofärd hasteliga komma; och skall med snarhet sönderbråkad varda, så att der ingen hjelp vara skall.
| עַל־כֵּן פִּתְאֹם יָבוֹא אֵידוֹ פֶּתַע יִשָּׁבֵר וְאֵין מַרְפֵּֽא׃ |
16 Si, sex stycke hatar Herren, och vid det sjunde hafver han en styggelse:
| שֶׁשׁ־הֵנָּה שָׂנֵא יְהֹוָה וְשֶׁבַע (תועבות) [תּוֹעֲבַת] נַפְשֽׁוֹ׃ |
17 Högfärdig ögon, falsk tungo, händer som utgjuta oskyldigt blod;
| עֵינַיִם רָמוֹת לְשׁוֹן שָׁקֶר וְיָדַיִם שֹׁפְכוֹת דָּם־נָקִֽי׃ |
18 Hjerta som med arga list umgår, fötter som snare äro till att göra skada;
| לֵב חֹרֵשׁ מַחְשְׁבוֹת אָוֶן רַגְלַיִם מְמַהֲרוֹת לָרוּץ לָֽרָעָֽה׃ |
19 Ett falskt vittne som icke skämmes att tala lögn, och den der träto emellan bröder åstadkommer.
| יָפִיחַ כְּזָבִים עֵד שָׁקֶר וּמְשַׁלֵּחַ מְדָנִים בֵּין אַחִֽים׃ |
20 Min son, bevara dins faders bud, och låt icke fara dine moders lag.
| נְצֹר בְּנִי מִצְוַת אָבִיךָ וְאַל־תִּטֹּשׁ תּוֹרַת אִמֶּֽךָ׃ |
21 Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageliga, och häng dem på din hals;
| קׇשְׁרֵם עַל־לִבְּךָ תָמִיד עׇנְדֵם עַל־גַּרְגְּרֹתֶֽךָ׃ |
22 När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bevara dig; när du uppvaknar, att de äro ditt tal.
| בְּהִתְהַלֶּכְךָ ׀ תַּנְחֶה אֹתָךְ בְּֽשׇׁכְבְּךָ תִּשְׁמֹר עָלֶיךָ וַהֲקִיצוֹתָ הִיא תְשִׂיחֶֽךָ׃ |
23 Ty budet är en lykta, och lagen är ett ljus; och tuktans straff är lifsens väg;
| כִּי נֵר מִצְוָה וְתוֹרָה אוֹר וְדֶרֶךְ חַיִּים תּוֹכְחוֹת מוּסָֽר׃ |
24 På det du må bevarad blifva för en ond qvinno; för enes främmandes släta tungo.
| לִשְׁמׇרְךָ מֵאֵשֶׁת רָע מֵחֶלְקַת לָשׁוֹן נׇכְרִיָּֽה׃ |
25 Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta, och förtag dig icke på hennes ögnahvarf.
| אַל־תַּחְמֹד יׇפְיָהּ בִּלְבָבֶךָ וְאַל־תִּקָּחֲךָ בְּעַפְעַפֶּֽיהָ׃ |
26 Ty en sköka tager enom sitt bröd ifrå; men en gift qvinna fångar ädla lifvet.
| כִּי בְעַד־אִשָּׁה זוֹנָה עַֽד־כִּכַּר ־ לָחֶם וְאֵשֶׁת אִישׁ נֶפֶשׁ יְקָרָה תָצֽוּד׃ |
27 Kan ock någor behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?
| הֲיַחְתֶּה אִישׁ אֵשׁ בְּחֵיקוֹ וּבְגָדָיו לֹא תִשָּׂרַֽפְנָה׃ |
28 Huru skulle någor gå på glöd, så att hans fötter icke brände varda?
| אִם־יְהַלֵּךְ אִישׁ עַל־הַגֶּחָלִים וְרַגְלָיו לֹא תִכָּוֶֽינָה׃ |
29 Alltså går det honom, som till sins nästas hustru går; der blifver ingen ostraffad, den vid henne kommer.
| כֵּן הַבָּא אֶל־אֵשֶׁת רֵעֵהוּ לֹא יִנָּקֶה כׇּֽל־הַנֹּגֵעַ בָּֽהּ׃ |
30 Det är enom tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sina själ, då honom hungrar;
| לֹא־יָבוּזוּ לַגַּנָּב כִּי יִגְנוֹב לְמַלֵּא נַפְשׁוֹ כִּי יִרְעָֽב׃ |
31 Och om han gripen varder, gifver han det sjufaldt igen, och lägger dertill alla ägodelarna i sitt hus.
| וְנִמְצָא יְשַׁלֵּם שִׁבְעָתָיִם אֶת־כׇּל־הוֹן בֵּיתוֹ יִתֵּֽן׃ |
32 Men den som med ene qvinno hor bedrifver, han är en dåre, och förer sitt lif uti förderf.
| נֹאֵף אִשָּׁה חֲסַר־לֵב מַֽשְׁחִית נַפְשׁוֹ הוּא יַעֲשֶֽׂנָּה׃ |
33 Dertill skall plåga och skam komma uppå honom, och hans skam skall intet utskrapad varda.
| נֶגַע־וְקָלוֹן יִמְצָא וְחֶרְפָּתוֹ לֹא תִמָּחֶֽה׃ |
34 Ty mansens harm hafver nit, och skonar intet på hämndenes tid;
| כִּֽי־קִנְאָה חֲמַת־גָּבֶר וְלֹא־יַחְמוֹל בְּיוֹם נָקָֽם׃ |
35 Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet vid, om du än mycket skänka ville.
| לֹֽא־יִשָּׂא פְּנֵי כׇל־כֹּפֶר וְלֹֽא־יֹאבֶה כִּי תַרְבֶּה־שֹּֽׁחַד׃ |
