Ordspråksboken 5
1 Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;
Oğlum, bilgeliğime dikkat et, Akıllıca sözlerime kulak ver.
2 Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.
Böylelikle her zaman sağgörülü olur, Dudaklarınla bilgiyi korursun.
3 Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;
Zina eden kadının bal damlar dudaklarından, Ağzı daha yumuşaktır zeytinyağından.
4 Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.
Ama sonu pelinotu kadar acı, İki ağızlı kılıç kadar keskindir.
Ayakları ölüme gider, Adımları ölüler diyarına ulaşır. (Sheol h7585)
6 Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.
Yaşama giden yolu hiç düşünmez, Yolları dolaşıktır, ama farkında değil.
7 Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.
Oğlum, şimdi beni dinle, Ağzımdan çıkan sözlerden ayrılma.
8 Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;
Öyle kadınlardan uzak dur, Yaklaşma evinin kapısına.
9 Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;
Yoksa onurunu başkalarına, Yıllarını bir gaddara kaptırırsın.
10 Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;
Varını yoğunu yer bitirir yabancılar, Emeğin başka birinin evini bayındır kılar.
11 Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;
Ah çekip inlersin ömrünün son günlerinde, Etin, bedenin tükendiğinde.
12 Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;
“Eğitilmekten neden bu kadar nefret ettim, Yüreğim uyarıları neden önemsemedi?” dersin.
13 Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?
“Öğretmenlerimin sözünü dinlemedim, Beni eğitenlere kulak vermedim.
14 Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.
Halkın ve topluluğun arasında Tam bir yıkımın eşiğine gelmişim.”
15 Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.
Suyu kendi sarnıcından, Kendi kuyunun kaynağından iç.
16 Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;
Pınarların sokakları, Akarsuların meydanları mı sulamalı?
17 Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.
Yalnız senin olsun onlar, Paylaşma yabancılarla.
18 Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.
Çeşmen bereketli olsun Ve gençken evlendiğin karınla mutlu ol.
19 Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.
Sevimli bir geyik, zarif bir ceylan gibi, Hep seni doyursun memeleri. Aşkıyla sürekli coş.
20 Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?
Oğlum, neden ahlaksız bir kadınla coşasın, Neden başka birinin karısını koynuna alasın?
21 Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.
RAB insanın tuttuğu yolu gözler, Attığı her adımı denetler.
22 Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.
Kötü kişiyi kendi suçları ele verecek, Günahının kemendi kıskıvrak bağlayacak onu.
23 Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.
Aşırı ahmaklığı onu yoldan çıkaracak, Terbiyeyi umursamadığı için ölecek.
