< Ordspråksboken 5 >

1 Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;
Mon fils, sois attentif à ma sagesse, Prête l’oreille à mon intelligence,
2 Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.
Afin que tu conserves la réflexion, Et que tes lèvres gardent la connaissance.
3 Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;
Car les lèvres de l’étrangère distillent le miel, Et son palais est plus doux que l’huile;
4 Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.
Mais à la fin elle est amère comme l’absinthe, Aiguë comme un glaive à deux tranchants.
5 Hennes fötter löpa neder till döden; hennes råd gånger få helvetet. (Sheol h7585)
Ses pieds descendent vers la mort, Ses pas atteignent le séjour des morts. (Sheol h7585)
6 Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.
Afin de ne pas considérer le chemin de la vie, Elle est errante dans ses voies, elle ne sait où elle va.
7 Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.
Et maintenant, mes fils, écoutez-moi, Et ne vous écartez pas des paroles de ma bouche.
8 Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;
Éloigne-toi du chemin qui conduit chez elle, Et ne t’approche pas de la porte de sa maison,
9 Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;
De peur que tu ne livres ta vigueur à d’autres, Et tes années à un homme cruel;
10 Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;
De peur que des étrangers ne se rassasient de ton bien, Et du produit de ton travail dans la maison d’autrui;
11 Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;
De peur que tu ne gémisses, près de ta fin, Quand ta chair et ton corps se consumeront,
12 Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;
Et que tu ne dises: Comment donc ai-je pu haïr la correction, Et comment mon cœur a-t-il dédaigné la réprimande?
13 Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?
Comment ai-je pu ne pas écouter la voix de mes maîtres, Ne pas prêter l’oreille à ceux qui m’instruisaient?
14 Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.
Peu s’en est fallu que je n’aie éprouvé tous les malheurs Au milieu du peuple et de l’assemblée.
15 Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.
Bois les eaux de ta citerne, Les eaux qui sortent de ton puits.
16 Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;
Tes sources doivent-elles se répandre au-dehors? Tes ruisseaux doivent ils couler sur les places publiques?
17 Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.
Qu’ils soient pour toi seul, Et non pour des étrangers avec toi.
18 Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.
Que ta source soit bénie, Et fais ta joie de la femme de ta jeunesse,
19 Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.
Biche des amours, gazelle pleine de grâce: Sois en tout temps enivré de ses charmes, Sans cesse épris de son amour.
20 Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?
Et pourquoi, mon fils, serais-tu épris d’une étrangère, Et embrasserais-tu le sein d’une inconnue?
21 Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.
Car les voies de l’homme sont devant les yeux de l’Éternel, Qui observe tous ses sentiers.
22 Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.
Le méchant est pris dans ses propres iniquités, Il est saisi par les liens de son péché.
23 Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.
Il mourra faute d’instruction, Il chancellera par l’excès de sa folie.

< Ordspråksboken 5 >