Ordspråksboken 5
1 Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;
Min Søn! giv Agt paa min Visdom; bøj dit Øre til min Indsigt;
2 Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.
at du maa gemme kloge Raad, og at dine Læber maa bevare Kundskab.
3 Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;
Thi med Honning dryppe den fremmede Kvindes Læber, og glattere end Olie er hendes Gane.
4 Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.
Men paa det sidste er hun besk som Malurt, hvas som et tveægget Sværd.
Hendes Fødder gaa nedad til Døden, hendes Skridt stunde imod Dødsriget. (Sheol h7585)
6 Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.
For at hun ikke skal tænke over Livets Sti, ere hendes Veje ustadige, uden at hun ved det.
7 Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.
Saa hører mig nu, I Børn! og viger ikke fra min Munds Ord.
8 Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;
Lad din Vej være langt fra hende, og nærm dig ikke Døren til hendes Hus,
9 Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;
at du ikke skal give andre din Ære og en grusom Herre dine Aar;
10 Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;
at fremmede ikke skulle mættes af din Formue, og alt, hvad du har arbejdet for, komme i anden Mands Hus;
11 Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;
saa at du skal hyle; paa det sidste, naar dit Kød og dit Huld tæres hen,
12 Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;
og sige: Hvorledes har jeg dog kunnet hade Undervisning og mit Hjerte kunnet foragte Revselse?
13 Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?
saa at jeg ikke hørte paa mine Læbers Røst, ej heller bøjede mit Øre til dem, som underviste mig.
14 Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.
Nær var jeg kommen i al Ulykke midt i Forsamlingen og Menigheden.
15 Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.
Drik Vand af din egen Brønd og frisk Vand af din egen Kilde!
16 Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;
Skulde vel dine Kilder flyde udenfor, dine Vandbække ud paa Gaderne?
17 Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.
Lad dem høre dig til, dig alene, og ikke de fremmede tillige med dig.
18 Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.
Din Kilde være velsignet, og glæd dig ved din Ungdoms Hustru,
19 Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.
en elskelig Hind og en yndig Stenged; hendes Barm beruse dig stedse, i hendes Kærlighed sværme du alle Tider.
20 Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?
Hvorfor vil du, min Søn! sværme for en fremmed Kvinde og favne en anden Kvindes Barm?
21 Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.
Thi en Mands Veje ere for Herrens Øjne, og han vejer alle hans Skridt.
22 Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.
Den ugudeliges Misgerninger skulle gribe ham selv, og han skal holdes fast i sin Synds Snorer.
23 Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.
Han skal dø, fordi han ikke vilde lade sig undervise, og han skal tumle om for sin Daarligheds Skyld.
