Ordspråksboken 3
1 Min son, förgät icke min lag, och ditt hjerta behålle min bud;
Ka capa, kang patukhaih lok hae pahnet hmah, kang paek ih lok hae palung thungah pakuem ah;
2 Ty de skola skaffa dig långt lif, och god år, och frid.
nang hanah hing sawkhaih hoi monghaih na paek tih.
3 Nåd och trohet skola icke förlåta dig. Häng dem på din hals, och skrif dem uti dins hjertas taflo;
Tahmenhaih hoi loktang to caeh taak hmah; nangmah ih tahnong ah a oih ah loe, na palung cabu pongah tarik ah:
4 Så skall du finna ynnest och klokhet, den Gudi och menniskom täck är.
to tih nahaeloe Sithaw hmaa hoi kami hmaa ah mikhmai hnu ueloe, ahmin hoihaih na hnu tih.
5 Förlåt dig på Herran af allt hjerta, och förlåt dig icke uppå ditt förstånd;
Na palungthin boih hoi Angraeng oephaih to tawn ah; na panoekhaih pongah amha hmah.
6 Utan tänk uppå honom i allom dinom vägom, så skall han föra dig rätt.
Na caehhaih loklam kruekah anih to panoek ah, to tih nahaeloe na caehhaih loklam na hnusak tih.
7 Låt dig icke tycka att du äst vis, utan frukta Herran, och vik ifrå det ondt är.
Na mikhnuk ah palungha baktiah om hmah; Angraeng to zii ah loe, hmuensae to caeh taak ah.
8 Det skall vara dinom nafla helsosamt, och vederqvicka din ben.
To tih nahaeloe na thaquinawk ngantui o ueloe, na huhnawk doeh thacak o tih.
9 Hedra Herran af dina ägodelar, och af all dins årsväxts förstling;
Na tawnh ih hmuen, thingthai tangsuek hoiah Angraeng to pakoeh ah:
10 Så skola dina lador fulla varda, och dine presser med must öfverflyta.
to tiah na sak nahaeloe nang ih tapupnawk cang hoiah koi amthlai o ueloe, misurtui suekhaih muroihnawk doeh misurtui kangtha hoiah koi amthlai o tih.
11 Min son, förkasta icke Herrans tuktan, och var icke otålig, då han straffar;
Ka capa, Angraeng thuitaekhaih to patoek hmah; ang zoehhaih lok pongah doeh palung naa hmah:
12 Ty hvilken Herren älskar, honom straffar han, och hafver ett behag till honom, såsom en fader till sonen.
palung ih capa loe ampa mah thuitaek baktih toengah, Angraeng mah palung ih kami loe thuitaek ah oh.
13 Säll är den menniska, som vishet finner, och den menniska, hvilko förstånd tillflyter.
Palunghahaih pakrong moe, panoekhaih tawn kami loe tahamhoih.
14 Ty det är bättre hafva henne än silfver, och hennes frukt bättre än guld.
Palunghahaih loe sumkanglung pongah atho oh kue moe, sui pongah doeh hoih kue.
15 Hon är ädlare än perlor, och allt det du önska må, är henne icke likt.
Atho kaom thlung kathim pongah doeh atho nat kue, na koeh ih hmuennawk boih hoiah doeh patah thai ai.
16 Långt lif är på hennes högra hand, på hennes venstra är rikedom och ära.
A bantang bangah hingsawkhaih to a suek, banqoi bangah loe angraenghaih hoi khingyahaih to a suek.
17 Hennes vägar äro lustige vägar, och alle hennes stigar äro frid.
Palunghahaih loklam loe nawm moe, a caehhaih loklamnawk boih ah monghaih to oh.
18 Hon är lifsens trä allom dem som fatta henne; och salige äro de som hålla henne;
Palunghahaih loe palunghahaih patawn kami hanah hinghaih thingkung ah oh; palunghahaih tawn kami loe tahamhoih.
19 Ty Herren hafver grundat jordena genom vishet, och genom sitt råd tillredt himmelen.
Angraeng mah long hae palunghahaih hoiah ni sak; vannawk doeh panoekhaih hoiah a suek.
20 Genom hans ord äro djupen åtskild, och skyarna med dagg drypande vordne.
Kathuk parai tuipuinawk to a palunghahaih hoiah tapraek moe, tamai thung hoiah dantuinawk to a kraksak.
21 Min son, låt henne icke ifrå din ögon vika, så skall du lyckosam och klok varda.
Ka capa, palunghahaih hoi panoekhaih to na hmaa hoiah amkhraengsak ving hmah; pakuem poe ah.
22 Det skall vara dine själs lif, och din mun skall täck vara.
To tiah na sak nahaeloe na pakhra hinghaih ah om ueloe, na tahnong kranghoihaih bungmu ah om tih.
23 Då skall du på dinom väg säker vandra, att din fot icke stöter sig.
Kholong caeh naah raihaih na tawn mak ai; khok doeh na pathuih mak ai.
24 Lägger du dig, så skall du intet frukta dig, utan sofva sötliga;
Na iih naah zithaih na tawn mak ai; ue, kahnaep ah na iip thai tih.
25 Att du icke betorf frukta dig för hastig förskräckelse, eller för de ogudaktigas storm, då han kommer.
Tasoehhaih na tawn mak ai, kahoih ai kaminawk mah parohaih doeh na tong mak ai.
26 Ty Herren är din tröst; han bevarar din fot, att han icke fången varder.
Angraeng loe nam haahaih ah om ueloe, dongh pongah amanh han ai ah na khoknawk to patawn tih.
27 Neka dig icke att göra dem torftiga godt, om din hand af Gudi hafver magt sådant göra.
Na ban ah sakthaihaih na tawnh naah, kahoih hmuen sak pae han krak, tiah na poek ih kami nuiah kahoih hmuen to sah ai ah om hmah.
28 Säg icke till din vän: Gack bort, och kom igen, i morgon vill jag gifva dig; der du dock det nu hafver.
Na imtaeng kami han paek koi hmuen na tawnh, toe anih khaeah vaihi loe amlaem raeh, khawnbang nang zoh let naah kang paek han hmang, tiah thui hmah.
29 Far icke efter att göra dinom vän ondt, den uppå god tro när dig bor.
Nang oephaih hoiah khosah na imtaeng kami khaeah, kasae sak han atim hmah.
30 Kifva med ingom utan sak, om han dig intet ondt gjort hafver.
Na nuiah sethaih sah ai kami to, tidoeh na ai ah zoeh hmah.
31 Följ icke en vrång man efter, och utvälj ingen af hans vägar;
Pacaekthlaek kami ih hmuen to ut hmah loe, a caehhaih loklam to awt hmah.
32 Ty Herren stygges vid den affälliga, och hans hemlighet är när de fromma.
Poek angkawnh kaminawk loe Angraeng mah panuet; toe poektoeng kaminawk loe angmah hoi nawnto angkomhaih to a sak.
33 Uti dens ogudaktigas hus är Herrans förbannelse; men dens rättfärdigas hus varder välsignadt.
Angraeng tangoenghaih loe kahoih ai kaminawk imthung ah phak, toe katoeng kaminawk ohhaih ahmuen loe Angraeng mah tahamhoihaih paek.
34 Han skall bespotta de bespottare; men dem eländom skall han nåd gifva.
Minawk pahnui thuih kami to anih mah pahnui thuih toeng, toe kami tlim ah khosah kaminawk khaeah loe tahmenhaih to a paek.
35 De vise skola ärfva äro; men om de galne än högt uppkomma, varda de likväl till skam.
Palungha kaminawk loe lensawkhaih to toepsak; toe amthu kaminawk loe azatsak.
