Ordspråksboken 29

1 Hvilken som emot straff genstörtig är, han skall med hast förderfvad varda, utan all hjelp.

L’uomo che, essendo spesso ripreso, irrigidisce il collo, sarà di subito fiaccato, senza rimedio.

2 När de rättfärdige månge äro, så glädes folket; men när den ogudaktige regerar, så suckar folket.

Quando i giusti son numerosi, il popolo si rallegra: ma quando domina l’empio, il popolo geme.

3 Den som vishet älskar, han gläder sin fader; men den som skökor uppehåller, han mister sina ägodelar.

L’uomo che ama la sapienza, rallegra suo padre; ma chi frequenta le meretrici dissipa i suoi beni.

4 En Konung upprätter landet genom rätt; men en girig förderfvar det.

Il re, con la giustizia, rende stabile il paese; ma chi pensa solo a imporre tasse, lo rovina.

5 Den som smekrar med sin nästa, han utbreder ett nät för hans fötter.

L’uomo che lusinga il prossimo, gli tende una rete davanti ai piedi.

6 När en ond syndar, besnärjer han sig sjelf; men en rättfärdig fröjdar sig, och hafver glädje.

Nella trasgressione del malvagio v’è un’insidia; ma il giusto canta e si rallegra.

7 Den rättfärdige känner den fattigas sak; den ogudaktige aktar ingen förnuft.

Il giusto prende conoscenza della causa de’ miseri, ma l’empio non ha intendimento né conoscenza.

8 De bespottare föra en stad i olycko; men de vise stilla vrede.

I beffardi soffian nel fuoco delle discordie cittadine, ma i savi calmano le ire.

9 När en vis med en dåra till handel kommer, han vare vred eller glad, så hafver han dock ingen ro.

Se un savio viene a contesa con uno stolto, quello va in collera e ride, e non c’è da intendersi.

10 De blodgirige hata den fromma; men de rättfärdige vårda sig om hans själ.

Gli uomini di sangue odiano chi è integro, ma gli uomini retti ne proteggono la vita.

11 En dåre gjuter sin anda allan ut; men en vis man håller tillbaka.

Lo stolto dà sfogo a tutta la sua ira, ma il savio rattiene la propria.

12 En herre, som till lögn lust hafver, hans tjenare äro alle ogudaktige.

Quando il sovrano dà retta alle parole menzognere, tutti i suoi ministri sono empi.

13 Fattige och ockrare bo ibland hvarannan; begges deras ögon upplyser Herren.

Il povero e l’oppressore s’incontrano; l’Eterno illumina gli occhi d’ambedue.

14 En Konung, som de fattiga troliga dömer, hans säte blifver evigliga beståndandes.

Il re che fa ragione ai miseri secondo verità, avrà il trono stabilito in perpetuo.

15 Ris och straff gifver vishet; men ett barn, som hafver sjelfsvåld, skämmer sina moder.

La verga e la riprensione dànno sapienza; ma il fanciullo lasciato a sé stesso, fa vergogna a sua madre.

16 Der månge ogudaktige äro, der äro många synder; men de rättfärdige skola se deras fall.

Quando abbondano gli empi, abbondano le trasgressioni; ma i giusti ne vedranno la ruina.

17 Tukta din son, så skall han vederqvicka dig, och göra dine själ vällust.

Correggi il tuo figliuolo; egli ti darà conforto, e procurerà delizie all’anima tua.

18 När Prophetien ute är, så förskingras folket; men väl är honom, som lagen vid magt håller.

Quando non c’è visioni, il popolo è senza freno; ma beato colui che osserva la legge!

19 En tjenare låter icke näpsa sig med ordom; förty, om han än förstår det, så tager han sig dock intet deraf.

Uno schiavo non si corregge a parole; anche se comprende, non ubbidisce.

20 Ser du en, som snar är till att tala, det är mera hopp uppå en dåra, än uppå honom.

Hai tu visto un uomo precipitoso nel suo parlare? C’è più da sperare da uno stolto che da lui.

21 Om en tjenare varder af ungdom kräseliga hållen, så vill han sedan vara en herre.

Se uno alleva delicatamente da fanciullo il suo servo, questo finirà per voler essere figliuolo.

22 En vredsam man kommer träto åstad, och en harmse man gör många synder.

L’uomo iracondo fa nascere contese, e l’uomo collerico abbonda in trasgressioni.

23 Menniskones högfärd skall omstörta henne; men ära skall upphöja den ödmjuka.

L’orgoglio abbassa l’uomo, ma chi è umile di spirito ottiene gloria.

24 Den som med tjufvar del hafver, hörer bannas; och säger icke till, han hatar sitt lif.

Chi fa società col ladro odia l’anima sua; egli ode la esecrazione e non dice nulla.

25 Den som rädes för menniskom, han kommer på fall; men den som sig förlåter uppå Herran, han varder beskyddad.

La paura degli uomini costituisce un laccio, ma chi confida nell’Eterno è al sicuro.

26 Månge söka ens Förstas ansigte; men hvars och ens dom kommer af Herranom.

Molti cercano il favore del principe, ma l’Eterno fa giustizia ad ognuno.

27 En orättfärdig man är dem rättfärdigom en styggelse; och den som på en rätt väg är, han är dens ogudaktigas styggelse.

L’uomo iniquo è un abominio per i giusti, e colui che cammina rettamente è un abominio per gli empi.