Ordspråksboken 29
1 Hvilken som emot straff genstörtig är, han skall med hast förderfvad varda, utan all hjelp.
Hvo Nakken gør stiv, skønt revset tit, han knuses brat uden Lægedom.
2 När de rättfärdige månge äro, så glädes folket; men när den ogudaktige regerar, så suckar folket.
Er der mange retfærdige, glædes Folket, men raader de gudløse, sukker Folket.
3 Den som vishet älskar, han gläder sin fader; men den som skökor uppehåller, han mister sina ägodelar.
Hvo Visdom elsker, glæder sin Fader, hvo Skøger omgaas, bortødsler Gods.
4 En Konung upprätter landet genom rätt; men en girig förderfvar det.
Kongen grundfæster Landet med Ret, en Udsuger lægger det øde.
5 Den som smekrar med sin nästa, han utbreder ett nät för hans fötter.
Mand, der smigrer sin Næste, breder et Net for hans Fod.
6 När en ond syndar, besnärjer han sig sjelf; men en rättfärdig fröjdar sig, och hafver glädje.
I sin Brøde hildes den onde, den retfærdige jubler af Glæde.
7 Den rättfärdige känner den fattigas sak; den ogudaktige aktar ingen förnuft.
Den retfærdige kender de ringes Retssag; den gudløse skønner intet.
8 De bespottare föra en stad i olycko; men de vise stilla vrede.
Spottere ophidser Byen, men Vismænd, de stiller Vrede.
9 När en vis med en dåra till handel kommer, han vare vred eller glad, så hafver han dock ingen ro.
Gaar Vismand i Rette med Daare, vredes og ler han, alt preller af.
10 De blodgirige hata den fromma; men de rättfärdige vårda sig om hans själ.
De blodtørstige hader lydefri Mand, de retsindige tager sig af ham.
11 En dåre gjuter sin anda allan ut; men en vis man håller tillbaka.
En Taabe slipper al sin Voldsomhed løs, Vismand stiller den omsider.
12 En herre, som till lögn lust hafver, hans tjenare äro alle ogudaktige.
En Fyrste, som lytter til Løgnetale, faar lutter gudløse Tjenere.
13 Fattige och ockrare bo ibland hvarannan; begges deras ögon upplyser Herren.
Fattigmand og Blodsuger mødes, HERREN giver begges Øjne Glans.
14 En Konung, som de fattiga troliga dömer, hans säte blifver evigliga beståndandes.
En Konge, der dømmer de ringe med Ret, hans Trone staar fast evindelig.
15 Ris och straff gifver vishet; men ett barn, som hafver sjelfsvåld, skämmer sina moder.
Ris og Revselse, det giver Visdom, uvorn Dreng gør sin Moder Skam.
16 Der månge ogudaktige äro, der äro många synder; men de rättfärdige skola se deras fall.
Bliver mange gudløse, tiltager Synd; retfærdige ser med Fryd deres Fald.
17 Tukta din son, så skall han vederqvicka dig, och göra dine själ vällust.
Tugt din Søn, saa kvæger han dig og bringer din Sjæl, hvad der smager.
18 När Prophetien ute är, så förskingras folket; men väl är honom, som lagen vid magt håller.
Uden Syner forvildes et Folk; salig den, der vogter paa Loven.
19 En tjenare låter icke näpsa sig med ordom; förty, om han än förstår det, så tager han sig dock intet deraf.
Med Ord lader Træl sig ikke tugte, han fatter dem vel, men adlyder ikke.
20 Ser du en, som snar är till att tala, det är mera hopp uppå en dåra, än uppå honom.
Ser du en Mand, der er hastig til Tale, for en Taabe er der snarere Haab end for ham.
21 Om en tjenare varder af ungdom kräseliga hållen, så vill han sedan vara en herre.
Forvænner man sin Træl fra ung, vil han til sidst være Herre.
22 En vredsam man kommer träto åstad, och en harmse man gör många synder.
Hidsig Mand vækker Strid, vredladen Mand gør megen Synd.
23 Menniskones högfärd skall omstörta henne; men ära skall upphöja den ödmjuka.
Et Menneskes Hovmod ydmyger ham, den ydmyge opnaar Ære.
24 Den som med tjufvar del hafver, hörer bannas; och säger icke till, han hatar sitt lif.
Hæleren hader sit Liv, han hører Forbandelsen, men melder intet.
25 Den som rädes för menniskom, han kommer på fall; men den som sig förlåter uppå Herran, han varder beskyddad.
Frygt for Mennesker leder i Snare, men den, der stoler paa HERREN, er bjærget.
26 Månge söka ens Förstas ansigte; men hvars och ens dom kommer af Herranom.
Mange søger en Fyrstes Gunst; Mands Ret er dog fra HERREN.
27 En orättfärdig man är dem rättfärdigom en styggelse; och den som på en rätt väg är, han är dens ogudaktigas styggelse.
Urettens Mand er retfærdiges Gru, hvo redeligt vandrer, gudløses Gru.
