Ordspråksboken 26

1 Lika som snö om sommaren, och regn i andene, så höfves icke enom dåra ära.

Som Sne om Somren og Regn om Høsten saa lidt hører Ære sig til for en Taabe.

2 Lika som en fogel bortfar, och en svala flyger, alltså biter intet en oförtjent banna.

Som en Spurv i Fart, som en Svale i Flugt saa rammer ej Banden mod sagesløs Mand.

3 Hästenom en gissel, och åsnanom ett betsel, och dåranom ett ris på ryggen.

Svøbe for Hest, Bidsel for Æsel og Ris for Taabers Ryg.

4 Svara icke dåranom efter hans dårskap, att du honom icke lik varder.

Svar ej Taaben efter hans Daarskab, at ikke du selv skal blive som han.

5 Men svara dåranom efter hans dårskap, att han icke skall låta sig tycka, att han är vis.

Svar Taaben efter hans Daarskab, at han ikke skal tykkes sig viis.

6 Den ena sak genom ett galet bådskap beställer, han är såsom en halter på fötterna, och tager skada.

Den afhugger Fødderne og inddrikker Vold, som sender Bud ved en Taabe.

7 Såsom enom krympling står att dansa, alltså står enom dåra tala om vishet.

Slappe som den lammes Ben er Ordsprog i Taabers Mund.

8 Den enom dåra äro tillägger, det är lika som man kastade en ädla sten uppå en stenrösjo.

Som en, der binder Stenen fast i Slyngen, er den, der hædrer en Taabe.

9 Ett ordspråk uti ens dåras mun är såsom en törneqvist, den uti ens druckens mans hand stinger.

Som en Tornekæp, der falder den drukne i Hænde, er Ordsprog i Taabers Mund.

10 En god mästare gör ett ting rätt; men den som en klåpare lejer, honom varder det förderfvadt.

Som en Skytte, der saarer enhver, som kommer, er den, der lejer en Taabe og en drukken.

11 Såsom en hund uppäter sina spyor igen, alltså är en dåre som sin galenskap på nytt bedrifver.

Som en Hund, der vender sig om til sit Spy, er en Taabe, der gentager Daarskab.

12 När du en ser, som sig tycker vis vara, det är mera hopp uppå en dåra, än på honom.

Ser du en Mand, der tykkes sig viis, for en Taabe er der mere Haab end for ham.

13 Den late säger: Det är ett ungt lejon på vägenom, och ett lejon på gatone.

Den lade siger: »Et Rovdyr paa Vejen, en Løve ude paa Torvene!«

14 En later vänder sig i sängene, lika som en dörr på dörrajernen.

Døren drejer sig paa sit Hængsel, den lade paa sit Leje.

15 Den late gömmer sina hand i barmen, och det varder honom tungt, att han skall bära henne åt munnen.

Den lade rækker til Fadet, men gider ikke føre Haanden til Munden.

16 En later tycker sig visare vara än sju, som seder lära.

Den lade tykkes sig større Vismand end syv, der har kloge Svar.

17 Den som framgår, och blandar sig uti annars kif, han är lika som en, den der drager en hund med öronen.

Den griber en Hund i Øret, som blander sig i uvedkommende Strid.

18 Lika som en hemliga med skott och pilar skjuter, och dräper;

Som en vanvittig Mand, der udslynger Gløder, Pile og Død,

19 Alltså gör en falsk menniska med sin nästa, och säger sedan: Det var mitt skämt.

er den, der sviger sin Næste og siger: »Jeg spøger jo kun.«

20 Då intet mer ved är, slocknar elden; och när klaffaren är borta, vänder trätan åter.

Er der intet Brænde, gaar Ilden ud, er der ingen Bagtaler, stilles Trætte.

21 Såsom kolen glöd, och veden eld, alltså kommer en trätosam man kif åstad.

Trækul til Gløder og Brænde til Ild og trættekær Mand til at optænde Kiv.

22 Klaffarens ord äro såsom hugg, och de gå igenom hjertat.

Bagtalerens Ord er som Lækkerbidskener, de synker dybt i Legemets Kamre.

23 En förgiftig mun, och ondt hjerta, är såsom en lerpotta med silfslagg öfverdragen.

Som Sølvovertræk paa et Lerkar er ondsindet Hjerte bag glatte Læber.

24 Fienden varder känd vid sitt tal, och när han nalkas, far han med falskhet.

Avindsmand hykler med Læben, i sit Indre huser han Svig;

25 Då han smeker med sitt mjuka tal, tro honom intet; ty sju styggelser äro uti hans hjerta.

gør han Røsten venlig, tro ham dog ikke, thi i hans Hjerte er syvfold Gru.

26 Den som hat hemliga håller, till att göra skada, hans ondska skall den meniga man uppenbar varda.

Den, der dølger sit Had med Svig, hans Ondskab kommer frem i Folkets Forsamling.

27 Den ena grop gör, han skall falla deruti; och den en sten välter, uppå honom skall han komma.

I Graven, man graver, falder man selv, af Stenen, man vælter, rammes man selv.

28 En falsk tunga hatar den henne straffar, och en smeken mun kommer förderf åstad.

Løgnetunge giver mange Hug, hyklersk Mund volder Fald.