Ordspråksboken 20
1 Vin gör lösaktigt folk, och starka drycker göra buller; den som dertill lust hafver, han varder aldrig vis.
Xarab kixini rǝswa ⱪilar, Ⱨaraⱪ kixini ƣaljirlaxturar; Kimki uningƣa berilip ezip kǝtsǝ, ǝⱪilsizdur.
2 Konungens förskräckelse är såsom ens ungs lejons rytande; den honom förtörnar, han syndar emot sitt lif.
Padixaⱨning ƣǝzipi xirning ⱨɵrkirixigǝ ohxax ⱪorⱪunqluⱪtur; Uning aqqiⱪini kǝltürgǝn, ɵz jeniƣa jaza qüxürǝr.
3 Det är enom man en ära, att han är utan träto; men de som gerna träta, de äro allesamman dårar.
Ɵzini majiradin neri ⱪilix kixining izzitidur; Biraⱪ ⱨǝrbir ǝhmǝⱪ ɵzini basalmas.
4 För kölds skull vill den late icke plöja; så måste han i andene tigga och intet få.
Ⱨurun adǝm ⱪixta yǝr ⱨǝydimǝs; Yiƣim waⱪtida yoⱪluⱪta ⱪelip axliⱪ tilǝr.
5 Rådet uti ens mans hjerta är såsom djup vatten; men en förståndig kan märka, hvad han menar.
Kixining kɵnglidiki oy-niyǝtliri qongⱪur suƣa ohxaxtur; Yorutulƣan adǝm ularni tartip alalaydu.
6 Månge menniskor varda fromme kallade; men ho skall finna en, den rättsliga from är?
Ɵzini sadiⱪ dǝydiƣanlar kɵptur; Biraⱪ ixǝnqlik bir adǝmni kim tapalisun?
7 En rättfärdig, den i sine fromhet vandrar, hans barnom varder väl gångandes efter honom.
Ⱨǝⱪⱪaniy adǝm diyanǝtlik yolda mangar; Uning pǝrzǝntlirigǝ bǝht-bǝrikǝt ⱪaldurular!
8 En Konung, den på stolenom sitter till att döma, han förskingrar allt argt med sin ögon.
Padixaⱨ adalǝt tǝhtidǝ olturƣanda, Ⱨǝmmǝ yamanliⱪni kɵzi bilǝn ⱪoƣlaydu.
9 Ho kan säga: Jag är ren i mitt hjerta, och klar ifrå mina synder?
Kim ɵzini gunaⱨdin tazilandim, Wijdanim paklandi, deyǝlǝydu?
10 Mångahanda vigt och mått, både är Herranom en styggelse.
Ikki hil taraza texi, Ikki hil kürǝ ixlitix, Ohxaxla Pǝrwǝrdigarƣa yirginqliktur.
11 Man känner ock en dräng på hans väsende, om han from och redelig vara vill.
Ⱨǝtta bala ɵz hisliti bilǝn bilinǝr; Uning ⱪilƣanlirining pak, durus yaki ǝmǝsliki ⱨǝrikǝtliridin kɵrünüp turar.
12 Ett hörande öra, och seende öga, Herren gör dem båda.
Kɵridiƣan kɵzni, anglaydiƣan ⱪulaⱪni, Ⱨǝr ikkisini Pǝrwǝrdigar yaratti.
13 Älska icke sömn, att du icke skall fattig varda; låt din ögon vaken vara, så får du bröd nog.
Uyⱪuƣa amraⱪ bolma, namratliⱪⱪa uqraysǝn; Kɵzüngni eqip oyƣaⱪ bol, nening mol bolar.
14 Ondt, ondt säger man, då man hafver det; men då det borto är, så rosar man det.
Heridar mal alƣanda: «Naqar ikǝn, naqar ikǝn!» dǝp ⱪaⱪxaydu; Elip kǝtkǝndin keyin [«Esil nǝrsǝ, ǝrzan aldim» dǝp] mahtinidu.
15 Man finner guld och många perlor; men en förnuftig mun är ett ädla klenodium.
Altun bar, lǝǝl-yaⱪutlarmu kɵptur; Biraⱪ bilimni beƣixliƣan lǝwlǝr nemidegǝn ⱪimmǝtlik gɵⱨǝrdur!
16 Tag honom sin kläde bort, som för en annan i borgan går, och panta honom för den okändas skull.
Yatⱪa kepil bolƣan kixidin ⱪǝrzgǝ tonini tutup alƣin; Yat hotunƣa kapalǝt bǝrgǝn kixidin kapalǝt puli al.
17 Stulet bröd smakar hvarjom och enom väl; men derefter skall honom munnen full varda med hvassa stenar.
Aldap erixkǝn tamaⱪ tatliⱪtur; Keyin, uning yegini xeƣil bolar.
18 Anslag bestå, då man förer dem med råd; och krig skall man med förnuft föra.
Pilanlar mǝsliⱨǝt bilǝn bekitilǝr; Pixⱪan kɵrsǝtmǝ bilǝn jǝng ⱪilƣin.
19 Var unbevarad med den som hemlighet uppenbarar, och med baktalare, och med falskom mun.
Gǝp toxuƣuqi sirlarni axkarilar; Xunga walaⱪtǝkkür bilǝn arilaxma.
20 Den sinom fader och sine moder bannar, hans lykta skall utslockna midt i mörkret.
Kimki ata-anisini ⱨaⱪarǝt ⱪilsa, Uning qiriƣi zulmǝt ⱪarangƣusida ɵqǝr!
21 Det arf, der man allt för mycket hastar till det varder på sistone icke välsignadt.
Tez erixkǝn miras ⱨaman bǝrikǝtlik bolmas.
22 Säg icke: Jag vill vedergälla det onda. Förbida Herran, han skall hjelpa dig.
Yamanliⱪⱪa yamanliⱪ ⱪayturay demǝ; Pǝrwǝrdigarƣa tayinip küt, U dǝrdinggǝ yetǝr.
23 Mångahanda vigt är Herranom en styggelse; och en falsk våg är icke god.
Ikki hil taraza texi Pǝrwǝrdigarƣa yirginqliktur; Sahta ɵlqǝm ⱪǝt’iy yarimas.
24 Hvars och ens gånger komma af Herranom; hvilken menniska förstår sin väg?
Insanning ⱨayatliⱪ ⱪǝdǝmlirini Pǝrwǝrdigar bǝlgilǝydu; Undaⱪta insan ɵz musapisini nǝdin bilsun?
25 Det är menniskone en snara, lasta det helga, och sedan söka löfte.
Bir nǝrsisini yeniklik bilǝn «[Hudaƣa] atalƣan!» dǝp wǝdǝ berix, Ⱪǝsǝmlǝrdin keyin ikkilinip ⱪayta oylinix, Ɵz jenini ⱪiltaⱪⱪa qüxürgǝngǝ barawǝr.
26 En vis Konung förskingrar de ogudaktiga, och låter gå hjulet öfver dem.
Dana padixaⱨ yamanlarni topanni soruƣandǝk soruwetidu, Haman tǝpkǝndǝk tuluⱪ bilǝn yanjiwetǝr.
27 Herrans lykta är menniskones ande; han går igenom hela hjertat.
Adǝmning roⱨ-wijdani — Pǝrwǝrdigarning qiriƣidur, U ⱪǝlbning ⱨǝrbir tǝglirini tǝkxürüp pǝrⱪ etǝr.
28 Fromhet och sannfärdighet bevara Konungen, och hans säte består genom fromhet.
Meⱨir-xǝpⱪǝt wǝ ⱨǝⱪiⱪǝt padixaⱨni saⱪlaydu; U meⱨir-xǝpⱪǝt bilǝnla ɵz tǝhtini mustǝⱨkǝmlǝydu.
29 Unga mäns starkhet är deras pris, och de gamlas grå hår är deras prydning.
Yax yigitlǝrning ⱪawulluⱪi ularning pǝhridur; Ⱪerilarning izziti aⱪ qaqliridur.
30 Sår fördrifver det onda, och hela hjertans skada.
Tǝrbiyǝ yariliri yamanliⱪni tazilap qiⱪirar, Tayaⱪ izliri iq-baƣirni taza ⱪilar.
