Ordspråksboken 19
1 En fattig man, den i sine fromhet vandrar, är bättre än en vrång man med sina läppar, den dock en dåre är.
Bedre er en fattig, som vandrer i sin Oprigtighed end den, hvis Læber ere forvendte, og som tilmed er en Daare.
2 Der man icke med förnuft handlar, der går det intet väl till; och den som snar är på fötterna, han stöter sig.
Ogsaa naar en Sjæl er uden Kundskab, er det ikke godt, og den, som haster med Fødderne, glider ud.
3 Ens menniskos galenskap förförer hans väg, att hans hjerta emot Herran vredgas.
Menneskets Daarlighed forvender hans Vej, og hans Hjerte vredes imod Herren.
4 Gods gör många vänner; men den fattige varder af sinom vännom förlåten.
Gods tilfører mange Venner; men den ringe maa skilles fra sin Ven.
5 Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall icke undslippa.
Et falsk Vidne skal ikke agtes uskyldigt, og den, som taler Løgn, skal ikke undkomme.
6 Månge vakta uppå Förstans person; och alle äro dens vänner, som skänker gifver.
Mange bejle til en Fyrstes Gunst, og enhver er Ven med en gavmild Mand.
7 Den fattiga hata alle hans bröder, ja, ock hans vänner draga sig långt ifrå honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet.
Alle den fattiges Brødre hade ham, ja, endog hans Venner holde sig langt fra ham; han jager efter Ord, som ikke ere til.
8 Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt.
Den, som forhverver sig Forstand, elsker sit Liv; den, som bevarer Indsigt, skal finde godt.
9 Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall förgås.
Et falsk Vidne skal ikke agtes uskyldigt, og den, som taler Løgn, skal omkomme.
10 Dem galna höfves icke väl goda dagar, mycket mindre enom tjenare att råda öfver Förstar.
Det staar ikke en Daare vel an at leve højt, meget mindre en Tjener at herske over Fyrster.
11 Den der tålig är, han är en klok menniska; och det är honom ärligit, att han odygd öfverse kan.
Et Menneskes Klogskab gør ham langmodig, og det er ham en Ære at overse Fornærmelse
12 Konungens ogunst är såsom ens ungs lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs.
Kongens Vrede er som en ung Løves Brølen; men hans Bevaagenhed er ligesom Dug paa Urter.
13 En galen son är sins faders sorg, och en trätosam qvinna ett stadigt drypande.
En daarlig Søn er sin Fader en Ulykke, og en Kvindes Trætter ere et vedholdende Tagdryp.
14 Hus och ägodelar ärfvas af föräldrom; men en förnuftig hustru kommer af Herranom.
Hus og Gods arves efter Forældre; men en forstandig Kvinde er fra Herren.
15 Lathet hafver sömn med sig, och en fåfäng själ skall hunger lida.
Dovenskab nedsænker i en dyb Søvn, og en efterladen Sjæl skal hungre.
16 Den som budet bevarar, han bevarar sitt lif; men den sin väg föraktar, han skall dö.
Hvo som bevarer Budet, bevarer sin Sjæl; hvo der foragter sine Veje, skal dødes.
17 Den som förbarmar sig öfver den fattiga, han lånar Herranom; han skall vedergälla honom godt igen.
Hvo som forbarmer sig over den ringe, laaner Herren, og han skal betale ham hans Velgerning.
18 Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke dina själ dragas till att döda honom;
Tugt din Søn, thi der er Haab; men vend ikke din Hu til at dræbe ham!
19 Ty stor harm kommer skada åstad; derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom.
Den, hvis Vrede er stor, maa lide Straf; thi dersom du frier ham, da maa du blive ved dermed.
20 Hör råd, och tag vid tuktan, att du sedan må vis varda.
Adlyd Raad, og tag imod Tugt, at du kan blive viis paa dit sidste.
21 Mång anslag äro uti ens mans hjerta; men Herrans råd blifver beståndandes.
Der er mange Anslag i en Mands Hjerte; men Herrens Raad det skal bestaa.
22 Menniskona pryder hennes välgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare.
Et Menneskes Lyst er hans Kærlighed; og en fattig er bedre end en Løgner.
23 Herrans fruktan fordrar till lifs; och skall mätt varda, att intet ondt skall hemsöka henne.
At en frygter Herren, er til Liv; mæt skal han hvile, han skal ikke hjemsøges med Ulykke.
24 Den late gömmer sina hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen.
Den lade stikker sin Haand i Fadet; han lader den end ikke komme til sin Mund igen.
25 Slår man bespottaren, så blifver den fåkunnige vis; straffar man en förståndigan, så varder han förnuftig.
Slaa Spotteren, at den uerfarne maa blive forstandig; og irettesæt den forstandige, saa vil han vinde Kundskab.
26 Den som fadren förlägger, och modrena fördrifver, han är ett skamligit och förbannadt barn.
Den, der overfalder Faderen og bortjager Moderen, er en Søn, som gør til Skamme og Vanære.
27 Låt af, min son, att höra den tuktan, som förer ifrå förnuftig Iäro.
Lad kun af, min Søn! med at høre paa Formaning, saa du farer vild fra Kundskabs Ord.
28 Ett vrångt vittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orätthetena.
Et nedrigt Vidne spotter Retten, og de ugudeliges Mund sluger Uret.
29 Bespottarom är straff beredt, och slag på de dårars rygg.
Straffedomme ere beredte til Spottere og Slag til Daarers Ryg.
