Ordspråksboken 19

1 En fattig man, den i sine fromhet vandrar, är bättre än en vrång man med sina läppar, den dock en dåre är.

2 Der man icke med förnuft handlar, der går det intet väl till; och den som snar är på fötterna, han stöter sig.

3 Ens menniskos galenskap förförer hans väg, att hans hjerta emot Herran vredgas.

4 Gods gör många vänner; men den fattige varder af sinom vännom förlåten.

5 Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall icke undslippa.

6 Månge vakta uppå Förstans person; och alle äro dens vänner, som skänker gifver.

7 Den fattiga hata alle hans bröder, ja, ock hans vänner draga sig långt ifrå honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet.

8 Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt.

9 Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall förgås.

10 Dem galna höfves icke väl goda dagar, mycket mindre enom tjenare att råda öfver Förstar.

11 Den der tålig är, han är en klok menniska; och det är honom ärligit, att han odygd öfverse kan.

12 Konungens ogunst är såsom ens ungs lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs.

13 En galen son är sins faders sorg, och en trätosam qvinna ett stadigt drypande.

14 Hus och ägodelar ärfvas af föräldrom; men en förnuftig hustru kommer af Herranom.

15 Lathet hafver sömn med sig, och en fåfäng själ skall hunger lida.

16 Den som budet bevarar, han bevarar sitt lif; men den sin väg föraktar, han skall dö.

17 Den som förbarmar sig öfver den fattiga, han lånar Herranom; han skall vedergälla honom godt igen.

18 Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke dina själ dragas till att döda honom;

19 Ty stor harm kommer skada åstad; derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom.

20 Hör råd, och tag vid tuktan, att du sedan må vis varda.

21 Mång anslag äro uti ens mans hjerta; men Herrans råd blifver beståndandes.

22 Menniskona pryder hennes välgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare.

23 Herrans fruktan fordrar till lifs; och skall mätt varda, att intet ondt skall hemsöka henne.

24 Den late gömmer sina hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen.

25 Slår man bespottaren, så blifver den fåkunnige vis; straffar man en förståndigan, så varder han förnuftig.

26 Den som fadren förlägger, och modrena fördrifver, han är ett skamligit och förbannadt barn.

27 Låt af, min son, att höra den tuktan, som förer ifrå förnuftig Iäro.

28 Ett vrångt vittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orätthetena.

29 Bespottarom är straff beredt, och slag på de dårars rygg.