Ordspråksboken 17
1 En torr bete, der man låter sig med nöja, är bättre än ett fullt visthus med träto.
Bedre en tør Bid Brød med fred end Huset fuldt af Sul med Trætte.
2 En klok tjenare skall råda öfver snöplig barn, och skall utskifta arfvet emellan bröder.
Klog Træl bliver Herre over daarlig Søn og faar lod og del mellem Brødre.
3 Såsom elden pröfvar silfret, och ugnen guld, alltså pröfvar Herren hjertan.
Digel til Sølv og Ovn til Guld, men den, der prøver Hjerter, er HERREN.
4 En ond menniska aktar uppå onda munnar, och en falsk menniska hörer gerna en skadelig tungo.
Den onde hører paa onde Læber, Løgneren lytter til giftige Tunger.
5 Den som den fattiga bespottar, han försmäder hans skapare; och den som gläder sig af annars ofärd, han skall icke ostraffad blifva.
Hvo Fattigmand spotter, haaner hans Skaber, den skadefro slipper ikke for Straf.
6 De gamlas krona äro barnabarn, och barnas ära äro deras fäder.
De gamles Krone er Børnebørn, Sønners Stolthed er Fædre.
7 Det står icke en dåra väl att tala om hög ting, mycket mindre en Första, att han gerna ljuger.
Ypperlig Tale er ej for en Daare, end mindre da Løgn for den, som er ædel.
8 Gåfva är en ädelsten; hvart man henne bär, så främjar hon väl.
Som en Troldsten er Gave i Giverens Øjne; hvorhen den end vender sig, gør den sin Virkning.
9 Den som synd skyler, han förskaffar vänskap; men den som sakena röjer, han gör Förstar oens.
Den, der dølger en Synd, søger Venskab, men den, der ripper op i en Sag, skiller Venner.
10 Ord förskräcka mer en förståndigan, än hundrade hugg en dåra.
Bedre virker Skænd paa forstandig end hundrede Slag paa en Taabe.
11 Ett bittert hjerta söker efter att göra skada; men en grufvelig ängel skall komma öfver honom.
Den onde har kun Genstridighed for, men et skaanselsløst Bud er udsendt imod ham.
12 Bättre är möta en björn, den ungarna borttagne äro, än enom dåra i hans galenskap.
Man kan møde en Bjørn, hvis Unger er taget, men ikke en Taabe udi hans Daarskab.
13 Den som vedergäller godt med ondo, af hans hus skall det onda icke återvända.
Den, der gengælder godt med ondt, fra hans Hus skal Vanheld ej vige.
14 Begynnelse till träto är såsom ett vatten, det sig utskär; haf alltså du kif fördrag, förr än du der inmängd varder.
At yppe Strid er at aabne for Vand, hold derfor inde, før Strid bryder løs.
15 Den som den ogudaktiga dömer godan, och den som fördömer den rättfärdiga, de äro både Herranom en styggelse.
At frikende skyldig og dømme uskyldig, begge Dele er HERREN en Gru.
16 Hvad skall en dåre med penningar i handene, efter han icke hafver hjerta till att köpa vishet?
Hvad hjælper Penge i Taabens Haand til at købe ham Visdom, naar Viddet mangler?
17 En vän älskar alltid, och en broder varder rönt i nödene.
Ven viser Kærlighed naar som helst, Broder fødes til Hjælp i Nød.
18 Det är en dåre, som handena räcker, och går i borgan för sin nästa.
Mand uden Vid giver Haandslag og gaar i Borgen for Næsten.
19 Den som kif älskar, han älskar synd; och den sina dörr höga gör, han far efter olycko.
Ven af Kiv er Ven af Synd; at højne sin Dør er at attraa Fald.
20 Ett vrångt hjerta finner intet godt; och den som en ond tungo hafver, han faller i olycko.
Ej finder man Lykke, naar Hjertet er vrangt, man falder i Vaade, naar Tungen er falsk.
21 En dåre gör sig sjelf sorg, och en dåras fader hafver ingen glädje.
Den, der avler en Taabe, faar Sorg, Daarens Fader er ikke glad.
22 Ett gladt hjerta gör lifvet lustigt; men ett bedröfvadt sinne uttorkar benen.
Glad Hjerte er godt for Legemet, nedslaaet Sind suger Marv af Benene.
23 Den ogudaktige tager gerna hemliga gåfvor, till att böja rättsens väg.
Den gudløse tager Gave i Løn for at bøje Rettens Gænge.
24 En förståndig man bär sig visliga åt; en dåre kastar ögonen hit och dit.
Visdom staar den forstandige for Øje, Taabens Blik er ved Jordens Ende.
25 En galen son är sins faders grämelse, och sine modets bedröfvelse, den honom födt hafver.
Taabelig Søn er sin Faders Sorg, Kvide for hende, som fødte ham.
26 Det är icke godt att man oförrättar den rättfärdiga, eller att man slår Förstan, som rätt regerar.
At straffe den, der har Ret, er ilde, værre endnu at slaa de ædle.
27 En förnumstig man hafver hof med sitt tal, och en förståndig man håller sin anda.
Den, som har Kundskab tøjler sin Tale, Mand med Forstand er koldblodig.
28 Om en dåre tigde, vorde han ock vis räknad, och förståndig, om han munnen tillhölle.
Selv Daaren, der tier, gælder for viis, forstandig er den, der lukker sine Læber.
