Ordspråksboken 17
1 En torr bete, der man låter sig med nöja, är bättre än ett fullt visthus med träto.
Imthung koi mongah sak ih angbawnhaih buh to angzoehhaih hoiah caak pongah loe, buh karoem zetta poek monghaih hoiah caak to hoih kue.
2 En klok tjenare skall råda öfver snöplig barn, och skall utskifta arfvet emellan bröder.
Palungha tamna loe kahoih ai imkung ih capa to uk tih, anih loe a caanawk hoi nawnto qawk to toep tih.
3 Såsom elden pröfvar silfret, och ugnen guld, alltså pröfvar Herren hjertan.
Sumkanglung tui pacii hanah laom to patoh baktih toengah, sui tui pacii hanah hmai kamngaeh to patoh; toe Angraeng loe kami ih palung to tanoem.
4 En ond menniska aktar uppå onda munnar, och en falsk menniska hörer gerna en skadelig tungo.
Kahoih ai hmuen sah kami loe lok amlai kami mah thuih ih lok to tang; amsawnlok thui kami doeh loksae to tahngaih.
5 Den som den fattiga bespottar, han försmäder hans skapare; och den som gläder sig af annars ofärd, han skall icke ostraffad blifva.
Mithoe hnaphnae kami loe anih Sahkung hnaphnae kami ah ni oh; minawk raihaih tong naah anghoe kami loe danpaekhaih to loih mak ai.
6 De gamlas krona äro barnabarn, och barnas ära äro deras fäder.
Caanawk ih caa patoeng loe mitongnawk hanah sui lumuek ah oh, amno ampa loe caanawk lensawkhaih ah oh.
7 Det står icke en dåra väl att tala om hög ting, mycket mindre en Första, att han gerna ljuger.
Kahoih lok loe kamthu hoi amcuk ai baktih toengah, amsawnlok doeh ukkung angraeng hoi amcuk ai.
8 Gåfva är en ädelsten; hvart man henne bär, så främjar hon väl.
Tangqum loe hak kami hanah atho kana thlung baktiah oh; a caehhaih ahmuen kruekah, tahamhoihaih oh.
9 Den som synd skyler, han förskaffar vänskap; men den som sakena röjer, han gör Förstar oens.
Minawk zaehaih tahmen kami loe amlunghaih to pungsak; toe zaehaih tahmen ai kami loe ampui to ampraeksak.
10 Ord förskräcka mer en förståndigan, än hundrade hugg en dåra.
Kamthu loe quiboeng hoi cumvaito boh cadoeh poek amkhrai mak ai; palungha loe thuitaekhaih lok to thaih kop.
11 Ett bittert hjerta söker efter att göra skada; men en grufvelig ängel skall komma öfver honom.
Kahoih ai kami loe lokaek han khue ni pakrong; to pongah tahmenhaih tawn ai laicaeh to anih khaeah patoeh tih.
12 Bättre är möta en björn, den ungarna borttagne äro, än enom dåra i hans galenskap.
Palungkraeng kamthu khaeah caeh moe, raihaih tong pongah loe, taqom caa lomh pae to hoih kue.
13 Den som vedergäller godt med ondo, af hans hus skall det onda icke återvända.
Hmuenhoih to hmuensae hoiah pathok kami loe, kahoih ai hmuen mah a im to caehtaak mak ai.
14 Begynnelse till träto är såsom ett vatten, det sig utskär; haf alltså du kif fördrag, förr än du der inmängd varder.
Angzoehhaih loe kamsah tui hoiah anghmong; to pongah angzoehhaih om ai naah to hmuen to toengh sut ah.
15 Den som den ogudaktiga dömer godan, och den som fördömer den rättfärdiga, de äro både Herranom en styggelse.
Zaehaih sah kami to loisak lat kami, to tih ai boeh loe katoeng kami zaehaih net lat kami hnik to Angraeng mah panuet hmaek.
16 Hvad skall en dåre med penningar i handene, efter han icke hafver hjerta till att köpa vishet?
Kamthu loe palunghahaih koeh ai pongah, kamthu ban ah paek ih phoisa loe tih atho maw oh?
17 En vän älskar alltid, och en broder varder rönt i nödene.
Ampui loe amlunghaih tawnh poe; nawkamya loe karai tonghaih atue nathuem han ih ni tapen.
18 Det är en dåre, som handena räcker, och går i borgan för sin nästa.
Poekhaih tawn ai kami loe coi ih phoisa to pathok pae hanah, angmah ih ampui hmaa ah lokkamhaih to sak.
19 Den som kif älskar, han älskar synd; och den sina dörr höga gör, han far efter olycko.
Angzoeh koeh kami loe zae sakhaih doeh koeh; angmah ih khongkha amoek haih kami loe amrohaih ni pakrong.
20 Ett vrångt hjerta finner intet godt; och den som en ond tungo hafver, han faller i olycko.
Poektoeng ai kami loe khosak hoihaih tawn ai; amsawnlok thui palai loe raihaih tongh.
21 En dåre gör sig sjelf sorg, och en dåras fader hafver ingen glädje.
Kamthu tapen kami loe tapenkung to palungsetsak; kamthu ih ampa loe anghoehaih tawn ai.
22 Ett gladt hjerta gör lifvet lustigt; men ett bedröfvadt sinne uttorkar benen.
Poeknawmhaih loe kahoih tasi ah oh; toe palungsethaih mah ahuh to zaeksak.
23 Den ogudaktige tager gerna hemliga gåfvor, till att böja rättsens väg.
Kasae kami loe toenghaih loklam angkawnsak hanah, bokhaih ah paek ih tangqum to lak.
24 En förståndig man bär sig visliga åt; en dåre kastar ögonen hit och dit.
Palungha kami loe panoekhaih to tawnh; toe kamthu ih mik loe long boenghaih khoek to khet parui.
25 En galen son är sins faders grämelse, och sine modets bedröfvelse, den honom födt hafver.
Capa kamthu mah ampa palungsetsak, anih cunkung to palungboengsak.
26 Det är icke godt att man oförrättar den rättfärdiga, eller att man slår Förstan, som rätt regerar.
Katoeng kami to danpaek han hoih ai; toenghaih hoiah lokcaek angraeng doeh danpaek han om ai.
27 En förnumstig man hafver hof med sitt tal, och en förståndig man håller sin anda.
Palungha kami loe poek het pacoengah ni lok to thuih; panoekhaih tawn kami loe angam duem.
28 Om en dåre tigde, vorde han ock vis räknad, och förståndig, om han munnen tillhölle.
Lokpae ai ah om duem kami loe, kamthu mataeng doeh palungha kami ah poek o moe, palai angsum thaih kami doeh khopoek thaih kami ah poek o.
