Ordspråksboken 14
1 Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.
Mandranjy ty akiba’e ty rakemba mahihitse, fe arotsa’ ty minè an-taña’e ty aze.
2 Den som Herran fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.
Mañeveñe am’ Iehovà ty mañavelo an-kahiti’e, fe manirika aze ty mengok’ amo lala’eo.
3 Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.
Am-bava’ i dagola ty kobay ho an-dambosi’e, fe mañaro ty mahihitse o fivimbi’eo.
4 Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.
Ie tsy eo añombe, koake ty riha’e; Toe mahavokatse ty haozaran’ añombe.
5 Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.
Tsy mandañitse ty mpitalily migahiñe, fe mikofòke habodiake ty mpitarom-bande.
6 Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.
Mipay hihitse ty mpanivetive fa tsy mahatrea, fe mora ami’ty mahafohiñe ty hitendreke hilala.
7 Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.
Mihankaña ami’ty fiatrefañe i minèñey, fa tsy ho oni’o eo ty soñy mahilala.
8 Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.
Ty hihi’ i mahilalay: le t’ie mahatsikarake ty lia’e, fe hakalitahañe ty hagegean-dagola.
9 De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.
Sirikae’ ty minèñe ty fisolohoañe, fe amo vañoñeo ty fiharoan-drehake.
10 När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.
Fohi’ ty troke ty hafaim-piai’e, vaho tsy itraofa’ ty ambahiny ty firebeha’e.
11 De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.
Harotsake ty akiba’ i rati-tserekey, fe hiraorao ty kivoho’ o vañoñeo.
12 Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.
Eo ty làlañe atao’ ondaty ho vantañe, f’ie migodañe mb’an-kavilasy ao.
13 Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.
Mikoretse ty arofo ndra t’ie miankahake, vaho migadoñ’ an-kontoke ty rebeke.
14 Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.
Atsake o sata’eo ty midisa-voly, fe mahaeneñe t’indaty soa i azey.
15 En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.
Kila iantofa’ ty seretse, fe tsakorè’ ty hendre o lia’eo.
16 En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.
Mihilotse ty mahihitse vaho iholiara’e ty raty, fe mijikajika naho mitsidaredare ty dagola.
17 En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.
Manao raha tsi-roe-tafa-toe ty mora boseke, vaho tsambolitioheñe ty mikinia.
18 De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.
Mandova hagegeañe ty seretse, fe sabakaen-kilala ty hendre.
19 De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.
Hidrakadrakak’ anatrefa’ ty soa ty raty, naho an-dalambei’ o vantañeo ty tsereheñe.
20 En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.
Heje’ ty rañe’e i rarakey, fe maro ty mikoko i mpañalealey.
21 Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.
Aman-tahiñe ty manirìka ondaty, haha ka ty matarike amo poi’eo.
22 De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.
Tsy hidridrike hao ty mpikilily? Fe fiferenaiñañe naho hatò ro amo misafiry hasoao.
23 Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.
Amam-bokatse ze hene fitoloñañe, fe mahararake ty soñy mikofofoake.
24 Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.
Sabaka’ o mahihitseo ty vara’e; fe hagegeañe ty hanè’ o dagolao.
25 Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.
Mpañaha aiñe ty mpitaroñe mahity, fe mpikitro-draha ty mikofò-bande.
26 Den som Herran fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.
Fañarovañe fatratse ty fañeveñañe am’ Iehovà, vaho amam-pipalirañe o ana’eo.
27 Herrans fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.
Havelo migoangoañe ty fañeveñañe am’ Iehovà, toe fampiariañe o fandri-kakoromahañeo.
28 Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.
Enge’ i mpanjakay ty borizañe maro; ampoheke ka ty ana-donake tsy ama’ ondaty.
29 Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.
Àmpon-kilala ty malaon-kaviñerañe; fe mpañonjo hagegeañe ty mora boseke.
30 Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.
Mahavelon-tsandriñe ty arofo hendre, fe mahavoroke taolañe ty farahy.
31 Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.
Mitera i Andrianamboatse aze ty mamorekeke o rarakeo, fe miasy Aze ty mitretre mahatra.
32 Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.
Arotsa’ ty fandilara’e ty rati-tsereke, fe am-pitsalohañe ty vañoñe te mivetrake.
33 Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.
Mimoneñe añ’arofo’ i mahilalay ty hihitse, fe abentabenta’ o dagolao ty antrok’ ao.
34 Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.
Mañonjom-pifeheañe ty havañonañe, fe mañìnje o borizañeo ty hakeo.
35 En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.
Osihe’ ty mpanjaka ty mpitoroñe mitoloñe an-kihitse, fe atretrè’e an-kaviñerañe ty manao hasalarañe.
