Ordspråksboken 14
1 Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.
Gudra sieva uztaisa savu namu, bet neprātniece to noposta pati savām rokām.
2 Den som Herran fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.
Kas savā skaidrībā staigā, tas bīstas To Kungu; bet netiklais savā ceļā nebēdā par Viņu.
3 Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.
Ģeķa mutē ir viņa lepnības rīkste, bet gudro lūpas viņus pasargā.
4 Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.
Kur vēršu nav, tur sile tīra; bet caur vēršu spēku nāk liela raža.
5 Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.
Patiess liecinieks nemelo, bet nepatiess liecinieks izverd melus.
6 Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.
Garzobis meklē gudrību un neatrod; bet prātīgam atzīšana nāk lēti.
7 Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.
Ej nost no ģeķa acīm; jo gudru valodu tu nedzirdēsi!
8 Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.
Prātīga vīra gudrība ir šī, savu ceļu saprast; bet nejēgu ģeķība ir aloties.
9 De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.
Ģeķiem grēku upuris nelīdz, bet pie taisniem ir labpatikšana.
10 När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.
Sirds pati vien zina savas sāpes, un cits neviens nenomana viņas prieku.
11 De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.
Bezdievīgo nams taps nopostīts, bet taisno būdiņa zaļos.
12 Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.
Dažs ceļš liekās iesākumā labs, savā galā ved nāvē.
13 Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.
Pat smejoties sirds brīžam sāp, un līksmība beidzās bēdās.
14 Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.
Kas atkāpjas, tā sirds baudīs savu darbu augļus, tāpat labs vīrs savus.
15 En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.
Nejēga tic visu, bet prātīgais ņem vērā savus soļus.
16 En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.
Gudrais bīstas un izsargās no ļauna, bet ģeķis ir kā uguns un drošs.
17 En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.
Ātras dusmas dara ģeķību, un niķainu cilvēku ienīst.
18 De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.
Nesaprašu mantība ir ģeķība, bet prātīgo kronis atzīšana.
19 De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.
Ļauniem jāklanās priekš labiem, un bezdievīgiem taisna vārtos.
20 En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.
Pat draugs nabagu ienīst, bet bagātiem mīlētāju daudz.
21 Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.
Kas pulgo savu tuvāko, grēko; bet svētīgs, kas par nabagu apžēlojās.
22 De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.
Vai tad neceļā nekļūs, kas ļaunu perē? bet kam prāts uz labu, panāks žēlastību un uzticību.
23 Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.
Kur sviedriem strādā, tur kas atliek; bet kur vārdi vien, tur trūcība.
24 Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.
Bagātība ir gudriem par kroni, bet nejēgu ģeķība paliek ģeķība.
25 Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.
Patiess liecinieks izpestī dvēseles, bet kas melus runā, ir blēdis.
26 Den som Herran fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.
Tā Kunga bijāšanā ir liela drošība, un tā būs viņa bērniem par patvērumu.
27 Herrans fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.
Tā Kunga bijāšana ir dzīvības avots, izsargāties no nāves valgiem.
28 Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.
Ķēniņa gods stāv ļaužu pulkā, bet ļaužu trūkums ir valdnieku vaidi.
29 Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.
Lēnprātīgam liela gudrība, bet ātrais ir liels ģeķis.
30 Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.
Lēna sirds ir miesas dzīvība, bet ātrs prāts ir puveši kaulos.
31 Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.
Kas nabagu nospiež, pulgo viņa Radītāju; bet kas par sērdieni apžēlojās, tas godā Dievu.
32 Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.
Bezdievīgais pazūd savā postā, bet taisnais arī savā nāvē ir drošs,
33 Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.
Prātīgo sirdī gudrība dus, bet ģeķu starpā tā parādās.
34 Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.
Taisnība tautu paaugstina, bet grēks ir ļaužu posts.
35 En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.
Tiklam kalpam ķēniņa žēlastība, bet viņa dusmas bezkaunīgam.
