Ordspråksboken 14
1 Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.
Kvinders Visdom har bygget sit Hus; men Daarskaben bryder det ned med sine Hænder.
2 Den som Herran fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.
Den, som vandrer i sin Oprigtighed, frygter Herren; men den, som gaar paa Krogveje, foragter ham.
3 Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.
I Daarens Mund er Hovmods Ris; men de vises Læber skulle bevare dem selv.
4 Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.
Hvor ingen Øksne ere, der er Krybben ren; men megen Indtægt kommer ved Oksens Kraft.
5 Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.
Et trofast Vidne lyver ikke; men et falsk Vidne udblæser Løgne.
6 Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.
Spotteren søger Visdom, og han finder den ikke; men for den forstandige er Kundskab let.
7 Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.
Gak bort fra en Mand, som er en Daare; thi du vil ikke have fundet Kundskab paa hans Læber.
8 Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.
Den kloges Visdom er, at han forstaar sig paa sin Vej; men Daarers Taabelighed er, at de blive bedragne.
9 De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.
Daarerne spottes af deres eget Skyldoffer; men med de oprigtige er Velbehageligheden.
10 När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.
Hjertet kender sin Sjæls Bitterhed, og en fremmed skal ikke blande sig i dets Glæde.
11 De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.
De ugudeliges Hus skal ødelægges; men de retsindiges Telt skal blomstre.
12 Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.
Der er en Vej, som kan synes en Mand ret; men til sidst bliver den Vej til Døden.
13 Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.
Selv under Latteren føler Hjertet Smerte, og til sidst bliver Glæden Bedrøvelse.
14 Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.
Den, hvis Hjerte er afveget, skal mættes ved sine Veje, men den gode Mand ved det, han har i Eje.
15 En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.
Den uerfarne tror alting, men den kloge agter paa sin Gang.
16 En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.
Den vise frygter og viger fra ondt; men en Daare er overmodig, og tryg.
17 En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.
Den, som er hastig til Vrede, gør Daarlighed, og den underfundige Mand hades.
18 De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.
De uvidende arve Daarlighed; men de kloge favne Kundskab.
19 De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.
De onde maa bøje sig for de godes Ansigt og de ugudelige for den retfærdiges Porte.
20 En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.
Selv for sin Ven er den fattige forhadt; men mange ere de, som elske den rige.
21 Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.
Hvo som foragter sin Næste, synder; men den, som forbarmer sig over de elendige, er lyksalig.
22 De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.
Fare ikke de vild, som optænke ondt? men de, som optænke godt, finde Miskundhed og Troskab.
23 Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.
I alt besværligt Arbejde er der Fordel; men hvor det bliver ved Læbers Ord, fører det kun til Mangel.
24 Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.
De vises Rigdom er deres Krone; men Daarers Taabelighed bliver Taabelighed.
25 Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.
Et sanddru Vidne redder Sjæle, men den, som udblæser Løgn, er svigefuld.
26 Den som Herran fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.
I Herrens Frygt har en et stærkt Værn, og for hans Børn skal der være en Tilflugt.
27 Herrans fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.
Herrens Frygt er Livets Kilde, saa at man viger fra Dødens Snarer.
28 Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.
At have meget Folk er en Konges Ære; men hvor Folket er borte, er det en Fyrstes Fordærvelse.
29 Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.
Den langmodige har megen Forstand; men den, som er hastig i Sindet, forraader Daarskab.
30 Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.
Et blidt Hjerte er Liv for Legemet; men Hidsighed er Raaddenhed for Benene,
31 Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.
Hvo som fortrykker den ringe, forhaaner hans Skaber; men hvo som forbarmer sig over den fattige, ærer ham.
32 Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.
Den ugudelige styrtes for sin Ondskab; men den retfærdige har Fortrøstning i sin Død.
33 Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.
I den forstandiges Hjerte hviler Visdommen; men i Daarers Indre giver den sig til Kende.
34 Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.
Retfærdighed ophøjer et Folk; men Synden er Folkenes Skændsel
35 En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.
Kongens Velbehag er til en klog Tjener, men hans Vrede er over den, som gør Skam.
