Ordspråksboken 13

1 En vis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.

2 Munsens frukt nyttjar man; men de föraktare tänka icke annat än vrånghet.

3 Den sin mun bevarar, han bevarar sitt lif; men den som sin mun orådeliga upplåter, han kommer i förskräckelse.

4 Den late begärar, och får dock intet; men de trefne få nog.

5 Den rättfärdige är lögnenes fiende; men den ogudaktiga skämmer, och försmäder.

6 Rättfärdighet bevarar den oskyldiga; men det ogudaktiga väsendet förer en till synd.

7 Mången är fattig i stor rikedom, och mången är rik i sinom fattigdom.

8 Med rikedom kan en hjelpa sitt lif; men en fattig man hörer icke straff.

9 De rättfärdigas ljus gör gladsamma; men de ogudaktigas lykta skall utslockna.

10 Ibland de högmodiga är alltid träta; men vishet gör förnuftigt folk.

11 Rikedom varder liten, när man förslöser honom; men det man tillsammanhåller, det varder stort.

12 Det hopp, som fördröjes, gör ängslo i hjertat; men när det kommer, som man begärar, det är ett lifsträ.

13 Den som föraktar ordet, han förderfvar sig sjelf; men den som fruktar budet, han skall få frid.

14 Dens visas lära är en lefvandes källa, till att undvika dödsens snaro.

15 Ett godt råd bekommer väl; men de föraktares väg gör ondt.

16 En kloker gör all ting med förnuft men en dåre utsprider dårskap.

17 Ett ogudaktigt bådskap bär ondt fram; men ett troget båd är helsosamt.

18 Den som tuktan låter fara, han hafver fattigdom och skam; den sig gerna straffa låter, han skall till äro komma.

19 När det kommer, som man begärar, det gör hjertana godt; men den som flyr det onda, han är dem galnom en styggelse.

20 Den som med visom omgår, han varder vis; men den som de dårars stallbroder är, han får olycko.

21 Det onda följer syndarena efter; men dem rättfärdigom varder godt vedergullet.

22 Den gode skall hafva arfvingar intill barnabarn, men syndarens gods skall varda spardt till den rättfärdiga.

23 Mycken spis är uti de fattigas åker; men somliga församla med orätt.

24 Den sitt ris spar, han hatar sitt barn; men den som det kärt hafver, han näpser det i tid.

25 Den rättfärdige äter, att hans själ må mätt varda; men de ogudaktigas buk hafver aldrig nog.