Ordspråksboken 13
1 En vis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.
A wijs sone is the teching of the fadir; but he that is a scornere, herith not, whanne he is repreuyd.
2 Munsens frukt nyttjar man; men de föraktare tänka icke annat än vrånghet.
A man schal be fillid with goodis of the fruit of his mouth; but the soule of vnpitouse men is wickid.
3 Den sin mun bevarar, han bevarar sitt lif; men den som sin mun orådeliga upplåter, han kommer i förskräckelse.
He that kepith his mouth, kepith his soule; but he that is vnwar to speke, schal feel yuels.
4 Den late begärar, och får dock intet; men de trefne få nog.
A slow man wole, and wole not; but the soule of hem that worchen schal be maad fat.
5 Den rättfärdige är lögnenes fiende; men den ogudaktiga skämmer, och försmäder.
A iust man schal wlate a fals word; but a wickid man schendith, and schal be schent.
6 Rättfärdighet bevarar den oskyldiga; men det ogudaktiga väsendet förer en till synd.
Riytfulnesse kepith the weie of an innocent man; but wickidnesse disseyueth a synnere.
7 Mången är fattig i stor rikedom, och mången är rik i sinom fattigdom.
A man is as riche, whanne he hath no thing; and a man is as pore, whanne he is in many richessis.
8 Med rikedom kan en hjelpa sitt lif; men en fattig man hörer icke straff.
Redempcioun of the soule of man is hise richessis; but he that is pore, suffrith not blamyng.
9 De rättfärdigas ljus gör gladsamma; men de ogudaktigas lykta skall utslockna.
The liyt of iust men makith glad; but the lanterne of wickid men schal be quenchid.
10 Ibland de högmodiga är alltid träta; men vishet gör förnuftigt folk.
Stryues ben euere a mong proude men; but thei that don alle thingis with counsel, ben gouerned bi wisdom.
11 Rikedom varder liten, när man förslöser honom; men det man tillsammanhåller, det varder stort.
Hastid catel schal be maad lesse; but that that is gaderid litil and litil with hond, schal be multiplied.
12 Det hopp, som fördröjes, gör ängslo i hjertat; men när det kommer, som man begärar, det är ett lifsträ.
Hope which is dilaied, turmentith the soule; a tre of lijf is desir comyng.
13 Den som föraktar ordet, han förderfvar sig sjelf; men den som fruktar budet, han skall få frid.
He that bacbitith ony thing, byndith hym silf in to tyme to comynge; but he that dredith the comaundement, schal lyue in pees.
14 Dens visas lära är en lefvandes källa, till att undvika dödsens snaro.
The lawe of a wise man is a welle of lijf; that he bowe awei fro the falling of deth.
15 Ett godt råd bekommer väl; men de föraktares väg gör ondt.
Good teching schal yyue grace; a swolowe is in the weie of dispiseris.
16 En kloker gör all ting med förnuft men en dåre utsprider dårskap.
A fel man doith alle thingis with counsel; but he that is a fool, schal opene foli.
17 Ett ogudaktigt bådskap bär ondt fram; men ett troget båd är helsosamt.
The messanger of a wickid man schal falle in to yuel; a feithful messanger is helthe.
18 Den som tuktan låter fara, han hafver fattigdom och skam; den sig gerna straffa låter, han skall till äro komma.
Nedynesse and schenschip is to him that forsakith techyng; but he that assentith to a blamere, schal be glorified.
19 När det kommer, som man begärar, det gör hjertana godt; men den som flyr det onda, han är dem galnom en styggelse.
Desir, if it is fillid, delitith the soule; foolis wlaten hem that fleen yuels.
20 Den som med visom omgår, han varder vis; men den som de dårars stallbroder är, han får olycko.
He that goith with wijs men, schal be wijs; the freend of foolis schal be maad lijk hem.
21 Det onda följer syndarena efter; men dem rättfärdigom varder godt vedergullet.
Yuel pursueth synneris; and goodis schulen be yoldun to iust men.
22 Den gode skall hafva arfvingar intill barnabarn, men syndarens gods skall varda spardt till den rättfärdiga.
A good man schal leeue aftir him eiris, sones, and the sones of sones; and the catel of a synnere is kept to a iust man.
23 Mycken spis är uti de fattigas åker; men somliga församla med orätt.
Many meetis ben in the new tilid feeldis of fadris; and ben gaderid to othere men with out doom.
24 Den sitt ris spar, han hatar sitt barn; men den som det kärt hafver, han näpser det i tid.
He that sparith the yerde, hatith his sone; but he that loueth him, techith bisili.
25 Den rättfärdige äter, att hans själ må mätt varda; men de ogudaktigas buk hafver aldrig nog.
A iust man etith, and fillith his soule; but the wombe of wickid men is vnable to be fillid.
