Ordspråksboken 13
1 En vis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.
Syn moudrý přijímá cvičení otcovo, ale posměvač neposlouchá domlouvání.
2 Munsens frukt nyttjar man; men de föraktare tänka icke annat än vrånghet.
Z ovoce úst každý jísti bude dobré, ale duše převrácených nátisky.
3 Den sin mun bevarar, han bevarar sitt lif; men den som sin mun orådeliga upplåter, han kommer i förskräckelse.
Kdo ostříhá úst svých, ostříhá duše své; kdo rozdírá rty své, setření na něj přijde.
4 Den late begärar, och får dock intet; men de trefne få nog.
Žádá, a nic nemá duše lenivého, duše pak pracovitých zbohatne.
5 Den rättfärdige är lögnenes fiende; men den ogudaktiga skämmer, och försmäder.
Slova lživého nenávidí spravedlivý, bezbožníka pak v ošklivost uvodí a zahanbuje.
6 Rättfärdighet bevarar den oskyldiga; men det ogudaktiga väsendet förer en till synd.
Spravedlnost ostříhá přímě chodícího po cestě, bezbožnost pak vyvrací hříšníka.
7 Mången är fattig i stor rikedom, och mången är rik i sinom fattigdom.
Někdo bohatým se dělaje, nemá nic: zase někdo dělaje se chudým, má však statku mnoho.
8 Med rikedom kan en hjelpa sitt lif; men en fattig man hörer icke straff.
Výplata života člověku jest bohatství jeho, ale chudý neslyší domlouvání.
9 De rättfärdigas ljus gör gladsamma; men de ogudaktigas lykta skall utslockna.
Světlo spravedlivých rozsvětluje se, svíce pak bezbožných zhasne.
10 Ibland de högmodiga är alltid träta; men vishet gör förnuftigt folk.
Samou toliko pýchou působí člověk svár, ale při těch, jenž užívají rady, jest moudrost.
11 Rikedom varder liten, när man förslöser honom; men det man tillsammanhåller, det varder stort.
Statek zle dobytý umenšovati se bude, kdož pak shromažďuje rukou, přivětší ho.
12 Det hopp, som fördröjes, gör ängslo i hjertat; men när det kommer, som man begärar, det är ett lifsträ.
Očekávání dlouhé zemdlívá srdce, ale žádost splněná jest strom života.
13 Den som föraktar ordet, han förderfvar sig sjelf; men den som fruktar budet, han skall få frid.
Kdož pohrdá slovem Božím, sám sobě škodí; ale kdož se bojí přikázaní, odplaceno mu bude.
14 Dens visas lära är en lefvandes källa, till att undvika dödsens snaro.
Naučení moudrého jest pramen života, k vyhýbání se osídlům smrti.
15 Ett godt råd bekommer väl; men de föraktares väg gör ondt.
Rozum dobrý dává milost, cesta pak převrácených jest tvrdá.
16 En kloker gör all ting med förnuft men en dåre utsprider dårskap.
Každý důmyslný dělá uměle, ale blázen rozprostírá bláznovství.
17 Ett ogudaktigt bådskap bär ondt fram; men ett troget båd är helsosamt.
Posel bezbožný upadá v neštěstí, jednatel pak věrný jest lékařství.
18 Den som tuktan låter fara, han hafver fattigdom och skam; den sig gerna straffa låter, han skall till äro komma.
Chudoba a lehkost potká toho, jenž se vytahuje z kázně; ale kdož ostříhá naučení, zveleben bude.
19 När det kommer, som man begärar, det gör hjertana godt; men den som flyr det onda, han är dem galnom en styggelse.
Žádost naplněná sladká jest duši, ale ohavnost jest bláznům odstoupiti od zlého.
20 Den som med visom omgår, han varder vis; men den som de dårars stallbroder är, han får olycko.
Kdo chodí s moudrými, bude moudrý; ale kdo tovaryší s blázny, setřín bude.
21 Det onda följer syndarena efter; men dem rättfärdigom varder godt vedergullet.
Hříšníky stihá neštěstí, ale spravedlivým odplatí Bůh dobrým.
22 Den gode skall hafva arfvingar intill barnabarn, men syndarens gods skall varda spardt till den rättfärdiga.
Dobrý zanechává dědictví vnukům, ale zboží hříšného zachováno bývá spravedlivému.
23 Mycken spis är uti de fattigas åker; men somliga församla med orätt.
Hojnost jest pokrmů na rolí chudých, někdo pak hyne skrze nerozšafnost.
24 Den sitt ris spar, han hatar sitt barn; men den som det kärt hafver, han näpser det i tid.
Kdo zdržuje metlu svou, nenávidí syna svého; ale kdož ho miluje, za času jej tresce.
25 Den rättfärdige äter, att hans själ må mätt varda; men de ogudaktigas buk hafver aldrig nog.
Spravedlivý jí až do nasycení duše své, břicho pak bezbožných nedostatek trpí.
