Ordspråksboken 1
1 Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs;
Dawid babarima Salomo, Israelhene, mmebusɛm ni:
2 Till att deraf lära vishet och tukt;
Ne botae ne sɛ ɛbɛkyerɛ nnipa nyansa ne ahohyɛso; ne sɛ ɛbɛboa ama wɔate nsɛm a emu dɔ ase;
3 Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet;
sɛ wobenya akwankyerɛ wɔ abrabɔ pa mu, a ɛbɛma wɔayɛ ade pa, nea ɛteɛ na ho nni asɛm;
4 Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige.
sɛ ɛbɛma nea nʼadwene mu nnɔ anya nyansa na mmabun anya nimdeɛ ne adwene,
5 Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd;
anyansafo ntie na wɔmfa nka nea wonim ho, na nea ɔwɔ nhumu nya akwankyerɛ a
6 Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor.
ɛbɛma wate mmɛ ne kasammebu, anyansafo nsɛnka ne abisaa ase.
7 Herrans fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan.
Awurade suro yɛ nimdeɛ mfiase, na nkwaseafo bu nyansa ne ahohyɛso animtiaa.
8 Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;
Me ba, tie wʼagya akwankyerɛ na mpo wo na nkyerɛkyerɛ.
9 Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.
Ɛbɛyɛ wo ti anuonyam abotiri ne wo kɔn mu atweaban.
10 Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;
Me ba, sɛ nnebɔneyɛfo twetwe wo a, mma wɔn ho kwan.
11 Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;
Sɛ wɔka se, “Bra ma yɛnkɔ; ma yɛnkɔtetɛw na yenkum obi, ma yɛnkɔtɛw ntwɛn mmɔborɔni bi;
12 Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara; (Sheol h7585)
ma yɛmmemene wɔn anikann sɛ ɔda, koraa, te sɛ wɔn a wɔkɔ ɔda mu; (Sheol h7585)
13 Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;
yebenya nneɛma a ɛsom bo ahorow na yɛde asade ahyɛ yɛn afi ma;
14 Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.
fa wo ho bɛhyɛ mu, na wubenya wo kyɛfa wɔ ahonyade no mu.”
15 Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.
Me ba, wo ne wɔn nnantew, mfa wo nan nsi wɔn akwan so;
16 Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.
Wɔn anan de ntɛmpɛ kɔ bɔne mu, na wɔde ahoɔhare ka mogya gu.
17 Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;
So nni mfaso sɛ obi besum nnomaafiri wɔ beae a anomaa biara hu!
18 Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.
Saa nnipa yi tetɛw pɛ wɔn ankasa mogya; wɔtetɛw wɔn ankasa wɔn ho!
19 Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.
Saa na wɔn a wodi akorɔnne akyi no awiei te; ɛma wɔhwere wɔn nkwa!
20 Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen.
Nyansa teɛ mu wɔ mmɔnten so, ɔma ne nne so wɔ aguabɔbea,
21 Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom:
ɔteɛ mu wɔ afasu no atifi, ɔkasa wɔ kuropɔn no apon ano se,
22 Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom?
“Mo adwenharefo, mobɛyɛ adwenhare akosi da bɛn? Fɛwdifo bedi fɛw akosi da bɛn? Nkwaseafo bekyi nimdeɛ akosi da bɛn?
23 Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig.
Sɛ mutiee mʼanimka a, anka mekaa me koma mu nsɛm nyinaa kyerɛɛ mo ma muhuu me nsusuwii.
24 Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill;
Nanso sɛ muyii mo aso, bere a mefrɛɛ mo na amfa obiara ho, bere a meteɛɛ me nsa mu,
25 Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff;
sɛ mopoo mʼafotu, na moampɛ mʼanimka nti,
26 Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten;
me nso mɛserew mo wɔ mo amanehunu mu; sɛ abɛbrɛsɛ bi bu fa mo so a, midi mo ho fɛw,
27 När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd.
sɛ abɛbrɛsɛ bi bu fa mo so te sɛ ahum, na amanehunu bi bɔ fa mo so sɛ mfɛtɛ, na awerɛhow ne ɔhaw mene mo a,
28 Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna;
“Afei wɔbɛfrɛ me, nanso meremmua; wɔbɛhwehwɛ me, nanso wɔrenhu me.
29 Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva Herrans fruktan;
Esiane sɛ wokyii nimdeɛ na wɔampɛ sɛ wobesuro Awurade,
30 Ville icke mitt råd, och lastade all min straff.
sɛ wɔpoo mʼafotu, na wobuu me nteɛso animtiaa nti,
31 Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda;
wobedi wɔn akwan so aba; na wɔn nhyehyɛe mu aduan bɛmee wɔn.
32 Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.
Na ntetekwaafo asoɔden bekum wɔn, na nkwaseafo tirimudɛ bɛsɛe wɔn;
33 Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.
Nanso obiara a obetie me no, ɔbɛtena ase asomdwoe mu na ne ho bɛtɔ no a ɔrensuro ɔhaw biara.”
