Ordspråksboken 1
1 Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs;
Israel manghai David capa Solomon kah he,
2 Till att deraf lära vishet och tukt;
cueihnah ming sak ham neh ol yakmingnah te yakming sak ham thuituennah la om.
3 Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet;
Thuituennah la loh ham neh duengnah, tiktamnah neh vanatnah te aka cangbam sak la om.
4 Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige.
Camoe hlangyoe taengah mingnah neh thuepnah, khinglangnah aka pae la om.
5 Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd;
Aka cueih loh hnatun saeh lamtah rhingtuknah la thap thil saeh, aka yakming loh a niing la hol saeh.
6 Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor.
Aka cueih rhoek kah, nuettahnah olka neh amih kah olkael aka yakming sak la om.
7 Herrans fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan.
BOEIPA hinyahnah tah cueihnah, mingnah a tongnah la om tih aka ang loh thuituennah a hnoelrhoeng.
8 Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;
Ka ca aw na pa kah thuituennah he hnatun lamtah na nu kah olkhueng khaw tloeng sut boeh.
9 Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.
Te te na lu ham mikdaithen kah lukhueng neh na rhawn ham oi la om.
10 Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;
Ka ca nang te hlangtholh rhoek loh n'hloih cakhaw rhoih boeh.
11 Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;
“Kaimih taengah pongpa lamtah hlang thii te rhongngol thil sih, ommongsitoe te a tloengtlaih la dawn sih.
12 Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara; (Sheol h7585)
Amih te saelkhui bangla a hing la dolh sih lamtah tangrhom ah a pum la a cungpung bangla om saeh. (Sheol h7585)
13 Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;
A boei a rhaeng boeih neh a phu aka tlo te n'dang uh vetih mamih im he kutbuem neh m'baetawt sak mako.
14 Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.
Na hmulung te kaimih lakli ah naan lamtah mamih boeih ham sungsa pakhat la om saeh,” a ti uh atah,
15 Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.
Ka ca aw, amih kah longpuei ah cet boel lamtah na kho te amih kah a hawn lamloh hoi lah.
16 Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.
Amih kah a kho tah boethae hamla cungpoeh uh tih thii long sak ham loe uh.
17 Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;
Vaa phae boeih kah a hmaiah a tloengtlaih la lawk a tung uh.
18 Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.
Amih loh amamih kah a thii te a rhongngol thil uh tih a hinglu te a mae uh.
19 Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.
Mueluemnah dongah aka mueluem boeih kah a khosing te tah a boei kah a hinglu ni a. rhawt pah.
20 Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen.
Cueihnah tah vongvoel ah tamhoe tih toltung ah a ol a huel.
21 Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom:
Thohka ah aka kawk rhoek kah a lu ah a pang pah tih khopuei vongka ah ol a thui.
22 Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom?
Hlangyoe nang loh mevaeng hil nim hlangyoe na lungnah ve, hmuiyoi rhoek tah amamih kah saipaat dongah naep uh tih, aka ang rhoek loh mingnah te a hmuhuet uh.
23 Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig.
Ka toelthamnah he mael thil lah, ka mueihla he nang hamla kan thaa saeh lamtah ka ol he khaw nang kam ming sak eh.
24 Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill;
Kang khue vaengah na aal uh tih ka kut kan cavaih vaengah nim te hnatung uh pawh.
25 Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff;
Kai kah cilsuep boeih te na dul uh tih, kai kah toelthamnah khaw na ngaih uh pawh.
26 Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten;
Kai khaw nangmih kah rhainah te ka nueih thil vetih nangmih ah birhihnah a thoeng vaengah kan tamdaeng ni.
27 När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd.
Nangmih kah birhihnah tah khohli rhamrhael bangla ha pawk vetih na rhainah loh cangpalam bangla halo vaengah, citcai neh khobing loh nangmih te m'paan vaengah,
28 Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna;
Kai ng'khue uh cakhaw ka doo mahpawh, kai n'toem uh cakhaw m'hmu uh bal mahpawh.
29 Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva Herrans fruktan;
Te yueng te mingnah a hmuhuet uh tih BOEIPA kah hinyahnah te tuek uh pawh.
30 Ville icke mitt råd, och lastade all min straff.
Kai cilsuep dongah naep uh pawt tih, kai kah toelthamnah khaw boeih a tlaitlaek uh.
31 Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda;
A khosing kah a thaih te a caak uh vetih a cilkhih loh a lawn uh bitni.
32 Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.
Hlangyoe hnuknong loh amih te a ngawn vetih aka ang kah ommongnah loh amih te a milh sak ni.
33 Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.
Tedae kai taengah aka hnatun long tah ngaikhuek la kho a sak vetih yoethae kah birhihnah khuiah khaw rhalthal van ni.
