4 Mosebok 30

1 Och Mose talade med de Förstar i slägterna af Israels barn, och sade: Detta är det som Herren budit hafver:

Angraeng mah thuih ih lok to Mosi mah Israel zaehoikungnawk khaeah hae tiah thuih pae.

2 Om någor gör Herranom ett löfte, eller svär honom en ed, så att han förpligtar sina själ; han skall icke göra sin ord omyndig, utan göra allt det af hans mun utgånget är.

Kami maeto mah Angraeng khaeah lokkamhaih a sak, to tih ai boeh loe palung thung hoiah hmuen maeto sak han thui nahaeloe, a thuih ih lok to amkhrai han om ai;

3 Om en qvinna gör Herranom ett löfte, och förpligtar sig, medan hon är i sins faders huse och i sin pigodom;

nongpata maeto loe nawkta vop, ampa im ah oh nathuem ah, Angraeng khaeah lokkamhaih sak moe, a poekhaih baktiah hmuen maeto sak hanah amsak;

4 Och hennes löfte om förpligtelse, som hon gör öfver sina själ, kommer för hennes fader, och han tiger dertill; så gäller allt hennes löfte, och all hennes bepligtelse, som hon sig med öfver sina själ förpligtat hafver.

anih ih lokkamhaih hoiah sak han atim ih lok to ampa mah kawbangah doeh naa ai, omtaak duem nahaeloe, hmuen maeto sak han lokkamhaih hoiah a thuih ih lok to cak tih boeh.

5 Men om hennes fader säger der nej till, på den dagen han det hörer; så gäller intet löfte eller bepligtelse, der hon sig med öfver sina själ förpligtat hafver; och Herren skall vara henne nådelig, efter fadren hafver det nekat henne.

Toe anih lokkamhaih to ampa mah kaang pae khruek nahaeloe, sak han lokkamhaih to cak mak ai; ampa mah kaang pongah, Angraeng mah anih to tahmen tih.

6 Hafver hon man, och hafver ett löfte uppå sig, eller af hennes mun utgår en bepligtelse öfver hennes själ;

Nongpata loe sava tawnh moe, a lokkamhaih baktiah maw, to tih ai boeh loe hmuen maeto ka sak han, tiah pahni hoiah thuih naah,

7 Och mannen hörer det, och tiger den dagen stilla; så gäller hennes löfte och bepligtelse, med hvilko hon sig öfver sina själ förpligtat hafver.

a sava mah thaih, toe a thaih niah kawbangah doeh naa ai, omtaak duem nahaeloe, a sak ih lokkamhaih hoi a thuih ih lok to caksak han oh.

8 Men om hennes man säger der nej till, på den dagen han det hörer; så är hennes löfte löst, som hon hafver på sig, och den bepligtelsen, som af hennes mun öfver hennes själ utgången är; och Herren skall vara henne nådelig.

Toe a sava mah thaih na niah sak han ai ah pakaa pae khruek nahaeloe, anih lokkamhaih maw, pahni hoiah thuih ih lok maw loe azom ah ni om tih; Angraeng mah doeh anih to tahmen tih.

9 Enes enkos löfte, och enes, som bortdrifven är, allt det hon förpligtar sig öfver sina själ, det gäller öfver henne.

Lamhmaih nongpata hoi sava mah pakhrak ih nongpata mah lokkamhaih sah nahaeloe, a lokkamhaih to caksak han oh.

10 Om någons mans tjenstehjon lofvar, eller sig med en ed förpligtar öfver sina själ;

Sava tawn nongpata mah lokkamhaih to sak han ih maw, to tih ai boeh loe hmuen maeto sak han lokkamhaih sak naah,

11 Och husbonden hörer det, och tiger dertill, och säger der intet nej till; så gäller allt det löftet, och allt det han sig förpligtat hafver öfver sina själ.

a sava mah thaih, toe pakaa ai, kawbangah doeh naa ai, omtaak duem nahaeloe, hmuen maeto sak han lokkamhaih hoiah a thuih ih lok to cak tih.

12 Om husbonden gör det löst, den dagen, då han det hörer; så gäller det intet, hvad utaf hans mun gånget är, och han lofvat, eller sig förpligtat hafver öfver sina själ; förty husbonden hafver gjort det löst; och Herren skall vara honom nådelig.

Toe sava mah to lok to thaih na niah a lok to aek pae nahaeloe, pahni hoiah thuih ih lokkamhaih hoiah sak han thuih ih lok to cak mak ai; a sava mah phraek boeh pongah, Angraeng mah doeh anih to tahmen tih.

13 Och allt löfte, och eder, som bepligta till att späka kroppen, må husbonden vidmagthålla, eller omintetgöra alltså.

A poekhaih amtang hanah a sak ih lokkamhaih boih, hmuen maeto sak han thuih ih lok boih loe, a sava mah caksak thaih baktiah, a phraek thaih.

14 Om han tiger dertill ifrå den ena dagen till den andra; så gifver han allo hans löfte och förpligtelse magt, som han hafver på sig; derföre, att han hafver tegat, på den dagen, då han hörde det.

Toe a sava mah to hmuen kawng pongah, nito pacoeng nito tidoeh thui ai ah omtaak duem nahaeloe, to nongpata mah lokkamhaih hoiah sak han thuih ih loknawk boih loe cak tih; a sava mah thaih, toe anih to kawbangah doeh naa ai pongah, a thuih ih lok to cak tih.

15 Om han efteråt ryggar det, sedan han det hört hafver, så skall han bära missgerningena.

Toe sava mah thaih pacoengah hnukkhuem ah phraek han thui nahaeloe, a zu zaehaih to sava nuiah krah tih, tiah a naa.

16 Desse äro de stadgar, som Herren hafver budit Mose emellan man och hustru, emellan fader och dotter, medan hon en piga är i sins faders huse.

Hae loe Angraeng mah Mosi khaeah thuih pae ih, zu sava salak, ampa hoi ampa im ah kaom a canu tangla salakah khosakhaih atawk ah oh.