4 Mosebok 14

1 Då tog hela menigheten till att skria; och folket gret den nattena.

And all the congregation lifted up their voice, and cried; and the people wept that night.

2 Och all Israels barn knorrade emot Mose och Aaron, och hela menigheten sade till dem: Ack! att vi dock hade mått dött i Egypti land, eller ännu dö måtte i denna öknene.

And all the children of Israel murmured against Moses and against Aaron: and the whole congregation said to them, Would God that we had died in the land of Egypt! or would God we had died in this wilderness!

3 Hvi förer Herren oss i detta landet, att vi skole falla för svärd, och våra hustrur och barn varda till rofs? Är icke bättre, att vi drage in uti Egypten igen?

And why has the LORD brought us to this land, to fall by the sword, that our wives and our children should be a prey? were it not better for us to return into Egypt?

4 Och den ene sade till den andra: Låt oss häfva oss upp en höfvitsman, och fara in uti Egypten igen.

And they said one to another, Let us make a captain, and let us return into Egypt.

5 Men Mose och Aaron föllo uppå sin ansigte för hela menighetenes församling af Israels barn.

Then Moses and Aaron fell on their faces before all the assembly of the congregation of the children of Israel.

6 Och Josua, Nuns son, och Caleb, Jephunne son, de ock landet bespejat hade, refvo sin kläder;

And Joshua the son of Nun, and Caleb the son of Jephunneh, which were of them that searched the land, rent their clothes:

7 Och sade till alla menighetena af Israels barn: Landet, som vi igenomvandrat hafve till att bespeja det, är ganska godt.

And they spoke to all the company of the children of Israel, saying, The land, which we passed through to search it, is an exceeding good land.

8 Hafver Herren vilja till oss, så förer han oss väl uti det landet, och gifver oss det; hvilket ett land är, som mjölk och hannog uti flyter.

If the LORD delight in us, then he will bring us into this land, and give it us; a land which flows with milk and honey.

9 Faller icke ifrå Herran, och frukter eder intet för detta landsens folk; ty vi vilje äta dem upp såsom bröd. Deras beskärm är gånget ifrå dem, och Herren är med oss; frukter eder intet för dem.

Only rebel not you against the LORD, neither fear you the people of the land; for they are bread for us: their defense is departed from them, and the LORD is with us: fear them not.

10 Då sade hela folket, att man skulle stena dem. Så syntes Herrans härlighet på vittnesbördsens tabernakel för all Israels barn.

But all the congregation bade stone them with stones. And the glory of the LORD appeared in the tabernacle of the congregation before all the children of Israel.

11 Och Herren sade till Mose: Huru länge skall detta folket försmäda mig? Och huru länge vilja de icke tro på mig genom allahanda tecken, som jag ibland dem gjort hafver?

And the LORD said to Moses, How long will this people provoke me? and how long will it be before they believe me, for all the signs which I have showed among them?

12 Jag skall slå dem med pestilentie, och förgöra dem, och göra dig till ett större och mägtigare folk, än detta är.

I will smite them with the pestilence, and disinherit them, and will make of you a greater nation and mightier than they.

13 Men Mose sade till Herran: Så få de Egyptier det höra; ty du hafver fört detta folket med dine kraft midt ut ifrå dem;

And Moses said to the LORD, Then the Egyptians shall hear it, (for you brought up this people in your might from among them; )

14 Och man varder sägandes till detta lands inbyggare, som hört hafva, att du, Herre, äst ibland detta folket, att du ansigte mot ansigte sedd varder, och din molnsky står öfver dem, och du, Herre, går för dem i molnstodene om dagen, och i eldstodene om nattene;

And they will tell it to the inhabitants of this land: for they have heard that you LORD are among this people, that you LORD are seen face to face, and that your cloud stands over them, and that you go before them, by day time in a pillar of a cloud, and in a pillar of fire by night.

15 Och du dräpte detta folket, såsom en man; så skulle Hedningarna, som sådana rop på dig hörde, tala och säga:

Now if you shall kill all this people as one man, then the nations which have heard the fame of you will speak, saying,

16 Herren förmådde icke föra det folket in uti det land, som han dem svorit hade; derföre hafver han dräpit dem i öknene.

Because the LORD was not able to bring this people into the land which he swore to them, therefore he has slain them in the wilderness.

17 Så låt nu Herrans kraft stor varda, såsom du talat hafver och sagt:

And now, I beseech you, let the power of my LORD be great, according as you have spoken, saying,

18 Herren är långmodig, och af stora barmhertighet, och förlåter missgerning och öfverträdelse, och låter ingen vara ostraffad, utan söker fädernas missgerningar öfver barnen, intill tredje och fjerde led.

The LORD is long-suffering, and of great mercy, forgiving iniquity and transgression, and by no means clearing the guilty, visiting the iniquity of the fathers on the children to the third and fourth generation.

19 Så var nu nådelig öfver detta folks missgerning, efter dina stora barmhertighet, såsom du ock desso folke förlåtit hafver, allt ifrån Egypten, och härtill.

Pardon, I beseech you, the iniquity of this people according to the greatness of your mercy, and as you have forgiven this people, from Egypt even until now.

20 Och Herren sade: Jag hafver förlåtit dem det, såsom du sagt hafver.

And the LORD said, I have pardoned according to your word:

21 Men så visst som jag lefver, så skall all verlden varda full af Herrans härlighet;

But as truly as I live, all the earth shall be filled with the glory of the LORD.

22 Ty alle de män, som hafva sett mina härlighet, och min tecken, som jag gjort hafver uti Egypten, och uti öknene, och nu tio resor försökt mig, och icke hafva lydt mine röst;

Because all those men which have seen my glory, and my miracles, which I did in Egypt and in the wilderness, and have tempted me now these ten times, and have not listened to my voice;

23 Ingen af dem skall få se det landet, som jag deras fäder svorit hafver; och ingen skall se det, den mig försmädat hafver.

Surely they shall not see the land which I swore to their fathers, neither shall any of them that provoked me see it:

24 Men min tjenare Caleb, derföre, att en annar Anda med honom är, och hafver troliga följt mig efter, honom skall jag föra in i det landet, der han inkom; och hans säd skall intaga det;

But my servant Caleb, because he had another spirit with him, and has followed me fully, him will I bring into the land into where he went; and his seed shall possess it.

25 Dertill ock de Amalekiter och Cananeer, som i dalarna bo. I morgon vänder om, och drager in uti öknena, på den vägen åt röda hafvet.

(Now the Amalekites and the Canaanites dwelled in the valley.) Tomorrow turn you, and get you into the wilderness by the way of the Red sea.

26 Och Herren talade med Mose och Aaron, och sade:

And the LORD spoke to Moses and to Aaron, saying,

27 Huru länge skall denna onda hopen knorra emot mig? Ty jag hafver hört Israels barnas knorran, som de emot mig knorrat hafva.

How long shall I bear with this evil congregation, which murmur against me? I have heard the murmurings of the children of Israel, which they murmur against me.

28 Derföre säg till dem: Så visst som jag lefver, säger Herren, skall jag göra eder såsom I för min öron sagt hafven.

Say to them, As truly as I live, says the LORD, as you have spoken in my ears, so will I do to you:

29 Edra kroppar skola falla i denna öknene; och alle I, som räknade ären ifrå tjugu år och derutöfver, I som emot mig knorrat hafven,

Your carcasses shall fall in this wilderness; and all that were numbered of you, according to your whole number, from twenty years old and upward which have murmured against me.

30 Skolen intet komma in uti det land, der jag mina hand på upphäfvit hafver, att jag skulle låta eder deruti bo, förutan Caleb, Jephunne son, och Josua, Nuns son.

Doubtless you shall not come into the land, concerning which I swore to make you dwell therein, save Caleb the son of Jephunneh, and Joshua the son of Nun.

31 Men edor barn, der I om saden, att de skulle varda till ett rof, dem vill jag föra derin, att de skola få se det land, som I förkasten.

But your little ones, which you said should be a prey, them will I bring in, and they shall know the land which you have despised.

32 Men I, med edra kroppar, skolen falla i denna öken.

But as for you, your carcasses, they shall fall in this wilderness.

33 Och edor barn skola varda herdar i öknene, i fyratio år, och umgälla edart horeri, intilldess edra kroppar varda åtgångne i öknene;

And your children shall wander in the wilderness forty years, and bear your prostitutions, until your carcasses be wasted in the wilderness.

34 Efter talet af de fyratio dagarna, i hvilkom I landet bespejaden, ju ett år för hvar dagen, att de skola umgälla edor missgerning i fyratio år; på det I skolen förnimma, hvad det är, när jag tager mina hand ifrå.

After the number of the days in which you searched the land, even forty days, each day for a year, shall you bear your iniquities, even forty years, and you shall know my breach of promise.

35 Jag Herren hafver det sagt, det vill jag ock så göra allom dessom onda hopenom, som sig emot mig upphäfvit hafver; uti denna öken skola de åtgå, och der dö.

I the LORD have said, I will surely do it to all this evil congregation, that are gathered together against me: in this wilderness they shall be consumed, and there they shall die.

36 Alltså dödde af Herrans plågo alle de män, som Mose sändt hade till att bespeja landet, och igenkomne voro, och hade kommit hela menighetena till att knorra deremot;

And the men, which Moses sent to search the land, who returned, and made all the congregation to murmur against him, by bringing up a slander on the land,

37 Dermed att de gåfvo landena ett rykte, att det var ondt.

Even those men that did bring up the evil report on the land, died by the plague before the LORD.

38 Men Josua, Nuns son, och Caleb, Jephunne son, blefvo lefvande, af de män, som gångne voro till att bespeja landet.

But Joshua the son of Nun, and Caleb the son of Jephunneh, which were of the men that went to search the land, lived still.

39 Och Mose talade dessa orden till all Israels barn; då sörjde folket svårliga;

And Moses told these sayings to all the children of Israel: and the people mourned greatly.

40 Och stodo om morgonen bittida upp, och drogo upp på bergshöjdena, och sade: Här äre vi, och vilje draga upp till de rum, der Herren oss af sagt hafver; ty vi hafve syndat.

And they rose up early in the morning, and got them up into the top of the mountain, saying, See, we be here, and will go up to the place which the LORD has promised: for we have sinned.

41 Men Mose sade: Hvi gån I så utöfver Herrans ord? Det skall icke väl bekomma eder.

And Moses said, Why now do you transgress the commandment of the LORD? but it shall not prosper.

42 Drager icke upp; förty Herren är icke med eder; att I icke blifven slagne för edra fiendar.

Go not up, for the LORD is not among you; that you be not smitten before your enemies.

43 Ty de Amalekiter och Cananeer äro der för eder; och I varden fallande för svärd, derföre, att I hafven vändt eder ifrå Herranom; och Herren skall intet vara med eder.

For the Amalekites and the Canaanites are there before you, and you shall fall by the sword: because you are turned away from the LORD, therefore the LORD will not be with you.

44 Men de voro förblindade till att draga upp på bergshöjdena; men Herrans förbunds ark och Mose kommo intet utu lägret.

But they presumed to go up to the hill top: nevertheless the ark of the covenant of the LORD, and Moses, departed not out of the camp.

45 Så kommo de Amalekiter och Cananeer, som på bergen bodde, neder, och slogo dem, och förföljde dem allt intill Horma.

Then the Amalekites came down, and the Canaanites which dwelled in that hill, and smote them, and discomfited them, even to Hormah.