< Nehemja 4 >

1 Då nu Saneballat hörde, att vi byggde murarna, vardt han vred, och förgrymmade sig svårliga; och han bespottade Judarna;
Now it came to pass, when Sanaballat heard that we were building the wall, that it was grievous to him, and he was very angry, and railed against the Jews.
2 Och sade för sina bröder, och för de väldiga i Samarien: Hvad göra de vanmägtige Judar? Månn man så skola låta betämma dem? Månn de skola offra? Månn de skola en dag fullkomna det? Månn de göra stenarna lefvande af stofthopar, som förbrände äro?
And he said before his brethren (that [is] the army of the Samaritans) [Is it true] that these Jews are building their city? do they indeed offer sacrifices? will they prevail? and will they this day restore the stones, after they have been burnt and made a heap of rubbish?
3 Men Tobia den Ammoniten, som när honom var, sade: Låt bygga dem; när räfvarna löpa ditupp, skola de väl sönderrifva deras stenmurar.
And Tobias the Ammanite came near to him, and said to them, Do they sacrifice or eat in their place? shall not a fox go up and pull down their wall of stones?
4 Hör, vår Gud, huru föraktade äre vi; vänd deras försmädelse in uppå deras hufvud, så att du gifver dem uti föraktelse i deras fängelses lande.
Hear, O our God, for we have become a scorn; and return you their reproach upon their head, and make them a scorn in a land of captivity,
5 Öfverskyl icke deras missgerning, och bortskrapa icke deras synd för dig; förty de hafva rett byggningsmännerna.
and do not cover [their] iniquity.
6 Men vi byggde murarna, och fogde dem alla tillhopa intill halfva höjd; och folket fick hjerta till att arbeta.
7 Då nu Saneballat och Tobia, och de Araber och Ammoniter, och Asdoditer hörde, att murarna i Jerusalem voro igenbyggde, och de hade begynt igentäppa det öppet var, vordo de ganska vrede;
But it came to pass, when Sanaballat and Tobia, and the Arabians, and the Ammanites, heard that the building of the walls of Jerusalem was advancing, [and] that the breaches began to be stopped, that it appeared very grievous to them.
8 Och gjorde alla ett förbund tillhopa, att de skulle komma och strida emot Jerusalem, och göra en villo derinne.
And all of them assembled together, to come to fight against Jerusalem, and to destroy it utterly.
9 Men vi bådom vår Gud, och satte vakt uppå dem dag och natt, emot dem.
So we prayed to our God and set watchmen against them day and night, because of them.
10 Och Juda sade: Dragarenas magt är allt för svag, och gruset är för mycket; vi kunne icke bygga uppå murenom.
And Juda said, The strength of the enemies is broken, yet [there is] much rubbish, and we shall not be able to build the wall.
11 Men våre fiender tänkte: De skola icke få vetat, eller set, förr än vi komme midt i hopen uppå dem, och slå dem ihjäl, och förhindre arbetet.
And they that afflicted us said, They shall not know, and they shall not see, until we come into the midst of them, and kill them, and cause the work to cease.
12 Då nu Judarna, som när dem bodde, kommo, och sade oss det väl tio gånger, af all rum, der de omkring oss bodde;
And it came to pass, when the Jews who lived near them came, that they said to us, They are coming up against us from every quarter.
13 Då satte jag nedre utmed muren i grafvene folket, efter deras slägter, med deras svärd, spetsar och bågar.
So I set [men] in the lowest part of the place behind the wall in the lurking-places, I even set the people according to their families, with their swords, their spears, and their bows.
14 Och besåg det, och stod upp, och sade till rådherrarna, och öfverstarna, och till det andra folket: Frukter eder intet för dem; tänker uppå den stora förskräckeliga Herran, och strider för edra bröder, söner, döttrar, hustrur och hus.
And I looked, and arose, and said to the nobles, and to the captains, and to the rest of the people, Be not afraid of them: remember our great and terrible God, and fight for your brethren, your sons, your daughters, your wives, and your houses.
15 Då nu våre fiender hörde, att vi hade fått vetat, gjorde Gud deras råd omintet; och vi vände oss åter alle till muren, hvar och en till sitt arbete.
And it came to pass, when our enemies heard that it was made known to us, and God had frustrated their counsel, that we all returned to the wall, [every] man to his work.
16 Och det skedde sedan, att hälften af de unga män gjorde arbetet; den andre hälften höllo spetsar, sköldar, bågar, och pansar; och öfverstarne stodo bakför hela Juda hus.
And it came to pass from that day [that] half of them that had been driven forth, wrought the work, and half of them kept guard; and [there were] spears, and shields, and bows, and breastplates, and rulers behind the whole house of Juda,
17 De som byggde på muren, och de som båro bördor ifrå dem som uppå ladde; med den ena handene gjorde de arbetet, och med den andra höllo de värjona.
even of them that were building the wall: —and those who carried the burdens [were] under arms: [each] with one hand wrought his work, and with the other held his dart.
18 Och hvar och en af dem, som byggde, hade sitt svärd bundet vid sidona, och byggde så; och den som blåste med basunen, var när mig.
And the builders [wrought] each man having his sword girded upon his loins, and so they built: and the trumpeter with his trumpet next to him.
19 Och jag sade till rådherrarna, och öfverstarna, och till det andra folket: Arbetet är stort och vidt, och vi äre förströdde på murenom, långt ifrå hvarannan.
And I said to the nobles, and to the rulers, and to the rest of the people, The work [is] great and abundant, and we are dispersed upon the wall, each at a great distance from his brother.
20 På hvilket rum I nu hören blåsa i basunen, dit kommer till oss. Vår Gud varder för oss stridandes;
In whatever place you shall hear the sound of the cornet, there gather yourselves together to us; and our God shall fight for us.
21 Och vi vilje arbeta på verket; och hälften af dem höll spetsar, allt ifrå morgonrodnan intill stjernorna uppgingo.
So we [continued] labouring at the work: and half of them held the spears from the rising of the morning until the stars appeared.
22 Ock sade jag på den tiden till folket: Hvar och en blifve med sinom dräng öfver natten i Jerusalem, att vi om nattena tage vara på vaktena, och om dagen på arbetet.
And at that time I said to the people, Lodge you every man with his servant in the midst of Jerusalem, and let the night be a watch-time to you, and the day a work-time.
23 Men jag och mine bröder, och mine tjenare, och de män i vaktene efter mig, drogo intet vår kläder af, när någor i vattnet gick.
And I was [there], and the watchmen behind me, and there was not a man of us that put off his garments.

< Nehemja 4 >