Nehemja 2
1 Uti den månaden Nisan, i tjugonde årena Konungs Arthahsasta, då vin stod för honom, tog jag vinet upp, och fick Konungenom; och jag var icke lustig för honom.
Pea naʻe hoko ʻo pehē ʻi he māhina ko Nisani, ʻi hono uofulu taʻu ʻo ʻAtakisekisi ko e tuʻi, naʻe ʻi hoku ʻao ʻae uaine: pea naʻaku toʻo hake ʻae uaine ʻo ʻatu ia ki he tuʻi. Pea ko eni naʻe teʻeki ai te u matapeko ʻi hono ʻao.
2 Då sade Konungen till mig: Hvi ser du så illa ut? Du är ju icke krank? Det äret icke, utan du äst bedröfvad. Men jag fruktade mig svårliga.
Ko ia naʻe pehē ai ʻe he tuʻi kiate au, “Ko e hā ʻoku matapeko ai ho mata, ka ʻoku ʻikai te ke mahaki?” ʻOku ʻikai ko e meʻa kehe ia ka ko e mamahi ʻi loto. Pea ne u manavahē lahi ai.
3 Då sade jag till Konungen: Konungen lefve evinnerliga! Skulle jag icke se illa ut? Den staden, der mina fäders begrafningshus är, ligger öde, och dess portar äro med eld uppbrände.
Pea naʻaku pehē ki he tuʻi, “Tuku ke moʻui ʻae tuʻi ʻo taʻengata: ʻe ʻikai te u mata tangi nai ko e hā, lolotonga kuo tuku liʻaki pe ʻae kolo, ko e potu ʻoe ngaahi tanuʻanga ʻo ʻeku ngaahi tamai, pea ko hono ngaahi matapā kuo tutuʻaki ʻae afi?”
4 Då sade Konungen till mig: Hvad är då ditt begär? Då bad jag Gud af himmelen;
Pea pehē ai ʻe he tuʻi kiate au, “Ko e hā ia ʻoku ke kole? Ko ia naʻaku lotu ai ki he ʻOtua ʻoe langi.”
5 Och sade till Konungen: Om Konungenom så godt tyckte, och din tjenare funne nåd för dig, att du ville sända mig till Juda, till den staden, der mina fäder begrafne äro, att jag måtte uppbygga honom.
Pea ne u pehē ki he tuʻi, “Kapau ʻoku lelei ki he tuʻi, pea kapau kuo ʻilo ʻe hoʻo tamaioʻeiki ʻae ʻofa ʻi ho ʻao, ke ke fekau au ki Siuta, ki he kolo ʻoe ngaahi tanuʻanga ʻo ʻeku ngaahi tamai, koeʻuhi ke u langa hake ia.”
6 Och Konungen sade till mig, och Drottningen, som jemte honom satt: Huru lång kan din resa varda? Och när kan du komma igen? Och Konungenom föll i sinnet, att han skulle sända mig åstad. Och jag satte honom en bestämd tid före;
Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi kiate au, (pea naʻe nofo ofi kiate ia ʻae tuʻi fefine foki, ) “Ko e hā hono fuoloa ʻo ho fononga? Pea te ke toe haʻu ʻafē? Pea naʻe lelei ki he tuʻi ke ne fekauʻi au; pea ne u kotofa kiate ia ʻae kuonga.”
7 Och sade till Konungen: Om Konungenom så godt tycker, så gifve han mig bref till landshöfdingarna på hinsidon älfvena, att de ledsaga mig derigenom, tilldess jag kommer in i Juda;
Pea ne u pehē foki ki he tuʻi, “Kapau ʻoku lelei ki he tuʻi, tuku ke ʻomi kiate au ʻae ngaahi tohi ki he ngaahi pule ʻi he potu kauvai ʻe taha ʻoe vaitafe, koeʻuhi ke nau moimoiʻi au ʻo aʻu ki heʻeku hoko atu ki Siuta;
8 Och bref till Assaph, Konungens skogshöfvitsman, att han låter mig få trä till bjelkar åt portarna i palatset i husena, och till stadsmurarna, och till huset, der jag infara skall. Och Konungen gaf mig det, efter mins Guds goda hand öfver mig.
Mo e tohi ʻe taha kia ʻAsafi ko e tauhi ʻoe vao ʻakau ʻoe tuʻi koeʻuhi ke ne foaki kiate au ʻae ngaahi ʻakau ke ngaohi ʻaki ʻae ʻakau lalava ki he ngaahi matapā ʻoe fale ʻaia ʻoku kau ki he faletapu, pea maʻae ʻā maka ʻoe kolo, pea maʻae fale ʻaia te u hū ki ai.” Pea naʻe tuku mai ʻe he tuʻi kiate au, ʻo hangē ko e ʻiate au ʻae nima lelei ʻo hoku ʻOtua.
9 Och då jag kom till landshöfdingarna på hinsidon älfvena, fick jag dem Konungens bref. Och Konungen sände med mig höfvitsmän och resenärar.
Pea ne u toki hoko atu ki he kau pule ʻi he tuʻa vaitafe, pea u tuku kiate kinautolu ʻae ngaahi tohi ʻoe tuʻi. Pea naʻe fekau ʻe he tuʻi ke ʻalu mo au ʻae ngaahi ʻeiki ʻoe tau mo e kau tangata heka hoosi.
10 Då nu Saneballat den Horoniten, och Tobia tjenaren, den Ammoniten, det hörde, förtröt det dem svårliga, att någor menniska kommen var, som något godt sökte för Israels barn.
Pea ʻi he fanongo ki ai ʻe Sanipalate ko e tangata Holoni, mo Topaia ko e tamaioʻeiki, ko e tangata ʻAmoni, naʻe mamahi lahi ʻakinaua, koeʻuhi ʻi he haʻu ʻae tangata ke kumi ke lelei ai ʻae fānau ʻa ʻIsileli.
11 Och då jag kom till Jerusalem, och hade varit der i tre dagar,
Ko ia, ne u hoko ki Selūsalema, pea ne u ʻi ai ʻi he ʻaho ʻe tolu.
12 Stod jag om nattena upp, och någre få män med mig; ty jag sade det ingen menniska, hvad mig min Gud ingifvit hade till att göra med Jerusalem; och intet djur var med mig, utan det jag red uppå.
Pea ne u tuʻu hake ʻi he poʻuli, mo e kau tangata tokosiʻi naʻe ʻiate au; pea naʻe ʻikai te u tala ki ha tokotaha ʻaia naʻe tuku ʻe hoku ʻOtua ki hoku loto ke fai ʻi Selūsalema: pea naʻe ʻikai ha manu ʻiate au ka ko ia naʻaku heka ai.
13 Och jag red ut genom dalporten om nattena, och framom drakabrunnen, och åt dyngoportenom, och besåg Jerusalems murar, som sönder voro, och portarna, som med eld uppbrände voro;
Pea ne u ʻalu kituaʻā ʻi he poʻuli ʻi he matapā ʻoe teleʻa, ʻo hangatonu mo e vaikeli ko e talākoni, pea ki he matapā fokotuʻunga veve, pea u vakai ki he ngaahi ʻā maka ʻo Selūsalema, ʻaia naʻe holoki hifo, mo e ngaahi matapā ʻaia naʻe fakaʻauha ʻaki ʻae afi.
14 Och gick öfver till brunnporten, och till Konungsdammen; och var intet rum, der djuret, som under mig var, uppå gå kunde.
Pea naʻaku ʻalu ai pe ki he matapā ʻoe matavai, pea ki he anovai ʻoe tuʻi: pea naʻe ʻikai ha potu ke ʻalu ai ʻae manu naʻaku heka ai.
15 Så drog jag om nattena bort åt bäcken, och besåg murarna, och vände om, och kom igenom dalporten hem igen.
Pea naʻaku ʻalu hake ai ʻi he poʻuli ʻo ofi ki he vaitafe, ʻo vakai ki he ʻā maka, pea u tafoki ki mui, pea hū ʻi he matapā ʻoe teleʻa, pea toe foki atu ai.
16 Och öfverstarna visste icke hvart jag gick, eller hvad jag gjorde; förty jag hade ändå intet sagt Judarna, och Presterna, rådherrarna och öfverstarna, och dem androm, som uppå verket arbetade.
Pea naʻe ʻikai ʻilo ʻe he kau pule pe naʻaku ʻalu ki fē, pe ko ia naʻaku fai; pea naʻe teʻeki te u tala ia ki he kakai Siu, pe ki he kau taulaʻeiki, pe ki he houʻeiki, pe ki he kau pule, pe ki he toenga [kakai ]naʻe fai ʻae ngāue.
17 Så sade jag dem nu: I sen den uselhet, som vi uti äre, att Jerusalem ligger öde, och dess portar äro med eld uppbrände; kommer, låter oss bygga murarna till Jerusalem, att vi icke länger skola vara till en försmädelse.
Pea ne u pehē ai kiate kinautolu, “ʻOku mou mamata ki he mamahi ʻoku tau moʻua ai, koeʻuhi kuo tutu liʻaki pe ʻa Selūsalema, pea kuo tuku hono ngaahi matapā ʻaki ʻae afi: haʻu, ketau langa hake ʻae ʻā maka ʻo Selūsalema, koeʻuhi ke ʻoua naʻa tau kei hoko ko e lumaʻanga.”
18 Och jag lät dem förstå min Guds hand, den öfver mig god var; dertill Konungens ord, som han med mig talat hade. Och de sade: Så låt oss nu vara uppe. Och vi byggde, och deras händer voro tröste till godt.
Pea ne u toki tala kiate kinautolu ʻae nima ʻo hoku ʻOtua ʻaia naʻe hili lelei kiate au; pea mo e ngaahi lea ʻae tuʻi foki ʻaia naʻa ne lea kiate au. Pea naʻa nau pehē, “Ke tau tuʻu hake pea langa.” Ko ia naʻa nau fakamālohiʻi honau nima ki he ngāue lelei ni.
19 Då nu Saneballat den Horoniten, och Tobia tjenaren, den Ammoniten, och Gesem den Araben, hörde det, begabbade de oss, och föraktade oss, och sade: Hvad är det I gören? Viljen I åter falla af ifrå Konungenom?
Ka ʻi he fanongo ki ai ʻe Sanipalate ko e tangata Holoni, mo Topaia ko e tamaioʻeiki, ko e tangata ʻAmoni, mo Kesemi ko e tangata ʻAlepea, naʻa nau kata manukiʻi ʻakimautolu, pea lumaʻi ʻakimautolu, ʻo pehē, “Ko e hā ʻae meʻa ni ʻoku mou fai? ʻOku mou loto ke angatuʻu ki he tuʻi?”
20 Då svarade jag dem, och sade: Gud af himmelen gifver oss lycko; ty vi hans tjenare hafve uppe varit, och byggom; men I hafven ingen del eller rätt, eller åminnelse i Jerusalem.
Pea naʻaku talia ʻakinautolu, pea u pehē kiate kinautolu, “Ko e ʻOtua ʻoe langi, te ne fakamonūʻia ʻakimautolu; ko ia ko kimautolu ko ʻene kau tamaioʻeiki te mau tuʻu hake ʻo langa: ka ʻoku ʻikai ha tofiʻa, pe ha potu, pe ha fakaʻilonga ʻi Selūsalema maʻamoutolu.”
