Nahum 2

1 Förskingraren skall uppdraga emot dig, och belägga fästen; men se dig väl om på vägarna, rusta dig det bästa du kan, och stärk dig; det mesta du förmår;

2 Man skall likväl platt afhemta dig, och förderfva dina vinqvistar; ty Herren skall gifva Jacob segren, lika som han Israel segren gaf.

3 Hans starkas sköldar äro röde; hans härfolk ser ut såsom purpur, hans vagnar lysa såsom en eld, när det drabba skall; deras spetser gå hvar om annan.

4 Vagnarna rulla på gatomen, och bullra uppå vägomen; deras anseende är lika som bloss, och gå hvar om annan, lika som en ljungeld.

5 Men han skall tänka uppå sina väldiga; dock skola de falla ehvartut de vilja, och skola hasta sig lit murarna, och till skärmen, der de må säkre blifva.

6 Men de portar vid floderna varda dock upplåtne, och palatset skall nederslås.

7 Drottningen skall fången bortförd varda, och hennes jungfrur skola sucka, lika som dufvor, och slå sig uppå sitt bröst.

8 Ty Nineve är lika som en dam full med vatten; men det måste förflyta. Står, står ( skola de ropa ); men der skall ingen vända om igen.

9 Så röfver nu silfver, röfver guld; ty här är en skatt, der ingen ände uppå är, och ganska mång kostelig klenodier.

10 Men nu måste han platt afhemtad och utödd varda, att hans hjerta måste förtvifla, knän ostadig vara, alla länder darra, och alla kinder blekna, lika som en lerpotta.

11 Hvar är nu de lejons boning, och de unga lejons vedemark, der lejonet och lejinnan med de unga lejon vistades, och ingen torde rädda dem bort?

12 Utan lejonet röfvade nog för sina ungar, och drap åt sina lejinnor. Sina kulor uppfyllde han med rof, och sina boning med det han rifvit hade.

13 Si, jag vill till dig, säger Herren Zebaoth, och upptända dina vagnar i rök, och svärdet skall uppfräta din unga lejon, och göra en ända på ditt röfveri på Jordene, att man dina bådskaps röst intet mer höra skall.