Mika 2
1 Ve dem som fara efter att göra skada, och hafva ondt för händer uti sina sänger, att de det om morgonen, då ljust varder, fullkomna skola; ty de äro herrar.
Woe to them that devise iniquity, And contrive evil upon their beds; When the morning is light, they practise it, Because it is in the power of their hand.
2 De rifva åkrar till sig, och taga hus, hvilka de vilja; alltså bedrifva de våld med hvars och ens hus, och med hvars och ens arf.
They covet fields, and take them by violence; Houses, and take them from their owners. They defraud a man of his house; Yea, a man of his inheritance.
3 Derföre säger Herren alltså: Si, jag tänker något ondt öfver detta slägte, der I edran hals icke skolen undandraga, och icke gå så stolte; ty det skall vara en ond tid.
Therefore, thus saith Jehovah: Behold, against this race do I meditate evil. From which ye shall not remove your necks, nor lift up your heads; For it shall be a time of evil.
4 På den tiden skall man sjunga ena viso om eder, och klaga: Det är ute: skall man säga: Vi äre förstörde; mins folks land tär en främmande herra. När skall han äter skifta oss åkrarna till, som han oss borttagit hafver?
In that day shall this song be uttered concerning thee. And this sad lamentation be made: “We are utterly laid waste; He hath changed the portion of my people; How hath he torn it from me! He hath taken away and distributed our fields.”
5 Ja väl, I skolen ingen del behålla uti Herrans menighet.
Behold, thou shalt have no one henceforth Who shall draw out a line for a portion, In the congregation of Jehovah.
6 De säga: Man skall intet predika: ty sådana predikan kommer oss intet vid; vi varde intet så till skam.
“Prophesy not,” [[say they, ]] “O ye that prophesy!” If they prophesy not concerning these things, The shame will not depart.
7 Jacobs hus tröster sig alltså: Menar du, att Herrans Ande är så all borto? Skulle han detta vilja göra? Det är sant, mitt tal är ljufligit dem frommom.
O ye that are called the house of Jacob, Is the spirit of Jehovah impatient? Are these his doings? Are not my words kind to him that walketh uprightly?
8 Men mitt folk skickar sig så, att jag deras fiende vara; måste; ty de röfva både kjortel och mantel af dem som säkre gå lika som uti ett örlig.
But long since hath my people risen against me, as an enemy; Ye strip the mantle from the garment of those that pass by securely, as men returning from war.
9 I drifven mins folks qvinnor ifrå sin lustiga hus, och borttagen allstädes min prydelse ifrå deras unga barn.
The women of my people ye cast out from their pleasant abodes; Ye deprive their children forever of the glory which I gave them.
10 Derföre står upp, I måsten edar väg; I skolen här intet blifva. För deras afguderis skull måste de svårliga förderfvade varda.
Arise and depart; This land is not your rest! On account of its pollution shall it be wasted, And given to utter destruction.
11 Fore jag med drafvel, och vore en lögnpredikare, och predikade huru de dricka och svälja skulle, det vore en Prophet för detta folk.
If a man follow wind, and invent falsehood, and say, “I will prophesy to thee of wine and strong drink!” He will be the prophet for this people.
12 Men jag vill församla dig, Jacob, allan samman, och låta de qvarblefna i Israel tillhopakomma. Jag vill hafva dem tillhopa, såsom en hjord uti ett fårahus, och så som en hjord uti sina hyddo; så att det skall gny af menniskom.
Yet will I fully gather thee, O Jacob, I will surely assemble the residue of Israel! I will put them together like sheep in a fold; Like a flock in their fold shall they be in a tumult on account of the multitude of men.
13 Hjelten skall för dem slå sig igenom; de skola slå sig igenom, och gå ut och in genom porten; och deras Konung skall gå för dem, och Herren främst.
He that forceth a way goeth before them; They force their way, and pass through the gate, And go forth by it; And their king goeth before them, Even Jehovah at the head of them.
